Det här är vackert, poetiskt, långsamt och eftertänksamt. Och Magnus Roosmann genomför ett mästarprov i huvudrollen. Porträttet av den underlige Mattis – en andlig kusin till John Steinbecks Lennie från ”Möss och människor” som en av vännerna sa – är helt exempellöst, varmt och inkännande, men med mörka och olycksbådande undertoner. Scenografin understryker det enkla men ändå komplicerade.Mattis lever i en stuga vd vattnet med sin syster Hege. De har ont om pengar, men Mattis har svårt att finna sig tillrätta med något arbete. Han identifierar sig mer med den hemlighetsfulla morkullan som far över husets tak om nätterna och står kanske närmare naturen än människorna. När Mattis hittar sysselsättning som färjekarl möter han Jörgen, som flyttar in i huset. Systern och Jörgen blir snart ett par – vilket får Mattis värld att rämna. Kampen om systern uppslukar hela hans liv.
Tolkningen av Mattis är som en kärleksförklaring till alla särlingar i världen, de som inte passar i, de som behöver tas om hand. Var får de plats i dagens samhälle? Eller för den delen i våra egna liv? Hur mycket ska vi offra oss och ta om hand? När är vi kvitt?
Och fåglarna ja... det handlar om en morkulla. En väldigt viktig morkulla.
Gå och se!
Inlägg 69/100 i utmaningen #blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar