onsdag 13 april 2016

Hembygd

Jag tänker rätt mycket på det här med hembygd. Vad innebär det egentligen?

Jag är stadsbo, uppvuxen i förort med nyckel runt halsen och badbuss på sommaren. En av de allra bästa dofterna är fortfarande ljummet sommarregn på varm asfalt.

Men på något sätt finns naturen i mig ändå. Föräldrar med kolonilott grundade kanske det hela. Att åka med pappa ut i skogen och plocka svamp, det var lugnet i en annars lite stökig tillvaro.

Med mina barns far fick jag Västerbottens inland, älven och fjället. Det finns kvar i mig.

På senare år har jag hittat vandringslederna och skärgården. Genom nya vänner har jag lärt mig var jag hittar smultronställena, hur jag tar mig mellan öarna. Kombinationen av vatten och skog är så perfekt.

Men staden är också min. Gatorna, torgen, stenhusen, människorna. Då menar jag inte trängseln och stressen, den tror jag vi alla vill slippa. Jag lämnar gärna rusningen och hittar smågatorna, prången, lugnet. Jag tröttnar aldrig.

Men var är min hembygd? Är det kanske där mina människor finns?
Spelar det roll? Var är din hembygd?


Inlägg 44/100 i utmaningen #blogg100

6 kommentarer:

  1. Fint skrivet / hälsningar Christer

    SvaraRadera
  2. Jag har också funderat mycket på vad (och var) min hembygd är sen vi flyttade utomlands. Jag har märkt att svensk kulturhistoria, byggnadstradition och den enorma nordiska kärleken till naturen är en stor del av mig. Skog, skärgård, fjäll och åkrar. Trasmattor, pinnstolar, golvur och broderade bonader. Åh vad jag saknar det :)
    /Linnea i Bayern

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, visst är det intressant! Det ställs säkert på sin spets när man byter land. Känner du att du har din hembygd här i Sverige?

      Radera
  3. Vilken fin text! Min hembygd är i nordöstra Östergötland och jag är uppvuxen först i stan i ett vanligt villaområde och sedan på landet, med få grannar, många djur och gårdar och jag gick i en byskola. För några år sen flyttade mina föräldrar tillbaka till den plats där vi bodde när jag var mellan 9 och 16 år och jag känner väldigt starkt att det är min plats. Jag kan inte bo där, men jag vill ofta vara där. Det känns starkast på våren när jag går runt i Vinterviken och längtar hem till riktig skog, riktiga grusvägar och en riktig sjö (Mälaren är väl OK, men det är ju inte Vättern ...). Jag gillar såklart Stockholm också och känner mig hemma här och i ett vidare perspektiv är hela Sverige min hembygd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Det är en spännande fråga!
      Det verkar som att föräldrarnas och uppväxtens plats är viktigt. Men att många som du och jag också har större områden/stad/land som hembygd. Roligt att höra hur du känner!

      Radera