fredag 4 mars 2016

De stora vidderna på Dramaten

Teaterdags! Och vilken teater sen.

Ibland träffar kulturen mitt i prick. Fiktionen tar fasta på allt det där i verkligheten som skaver, och skruvar det några varv till. Så är det med De stora vidderna av Arthur Schnitzler som spelas på Dramatens Lilla scen just nu.

Jag såg den igår och måste berätta lite. Vi fick en mycket fin introduktion av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin innan föreställningen. Lite bakgrund om Schnitzler och tiden han verkade i. En sådan introduktion ger alltid mervärde, en kontext. Han levde och verkade i Wien under förra sekelskiftet och tillhörde de grupp konstnärer som kallades dekadenterna. Han var medicine doktor med intresse för psykologi. Hans verk väckte ofta mycket känslor, tänjde gränser, och var därmed högst kontroversiell och många pjäser förbjöds under tid. Schnitzlers novell "Traumnovelle" (1926, 1999 på svenska som "Drömberättelse"), låg till grund för manuset till filmen Eyes Wide Shut.

I pjäsen De stora vidderna får vi möta paret Friedrich och Genia är gifta sedan flera år. De befinner sig båda i en livskris. De botar sin ångest genom att förströ sig med yngre partners. I sina försök att spela ut varandra leker de skoningslöst med varandras, och inte minst sina vänners, känslor. Alla skeenden tycks normala men under ytan råder kaos. Det här är en berättelse om livet och döden, om moral och omoral och människans oberäkneliga natur. En österrikisk Norén! Men med mindre svärta och mer skärpa.

Ja, som sagt. Ibland träffar kulturen mitt i prick. De här handlar om relationen som gått snett, när oförmågan att kommunicera och förstå ställs på sin spets. Hur man väljer vägar för uppmärksamhet och förståelse som leder mot slutet. Hur andra ser, men man själv är blind. Orden.. "Jag har aldrig ljugit för dig", "Du väljer själv"...

Huvudrollsinnehavarna Thomas Hanzon och Petronella Barker är mycket bra i sina gestaltningar. Hanzon som den sorglöse charmören som tar vad han vill ha och vill ha det han inte får. Barker som hustrun som tar synbart lätt på kärleken.. det är ju bara en lek, men mest av allt egentligen vill ha sin man tillbaka.

Scenografin är avskalat snygg och ger ett tidlöst intryck, för det är ju så det är... dessa frågor är tidlösa. Ett plus för den läckra tyska sången som leder oss in i fördärvet, utan att vi märker något.

Gå och se!!


Inlägg 4/100 i utmaningen #blogg100




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar