Ärr av Audur Ava Olafsdottir

Det här är bra! Mycket bra! I Ärr har författaren Audur Ava Olafsdottir skapat en berättelse om mellanrum, om behovet att vara behövd, om det viktiga i att se varandra.

I Ärr får vi träffas Jónas som är 49 år, islänning, frånskild, besatt av att reparera saker, och det är länge sedan han kände en kvinnas kropp nära sin egen. Han har tappat lusten att leva, frågan är bara hur han ska göra. Han besöker sin gamla mor, som glömmer besöket fem minuter senare. Han försöker låna ett gevär av sin gode vän Svanur som bara vill tala om annat.

För att hans enda dotter Gudrun inte ska behöva ta hand om hans döda kropp, reser han utomlands, till ett land utan namn, och tar in på Hotel Silence. Han ger sig själv sju dagar att lyckas, skapelsen baklänges liksom. Under tiden upptäcker han saker han inte visste om både sina egna, och andras, ärr. 

Det som håller mig fast och dröjer sig kvar är människorna. Det de säger och de inte säger. Författaren tecknar skickligt mycket fina personporträtt, i en miljö där alla har en plats. Hon tvingar mig att läsa sakta. Det tycker jag om. 

Berättelsen är tidlös i sin form. Det finns såklart vissa tidsmarkörer som gör att man förstår att det är nutid, men själva historien är på något sätt ständig. Vad lever vi för liv? Ser vi varandra? Vad glömmer vi bort när vi bara lyssnar på orden? 

Det här är en berättelse som ligger kvar, som får mig att fundera och skratta. Läs den! 

Låna på biblan eller köp hos din lokala bokhandlare, eller på Adlibris eller Bokus.