måndag 19 januari 2015

Lilla smycket av Patrick Modiano

En nobelpristagare!

Jag pratade om denna lilla bok i bokcirkel Under kastanjen härom dagen.

Det är en fin historia om en flicka som söker sitt förflutna och sin väg i livet i ett svart-vitt, tidlöst Paris. Som alla hans historier vad jag förstår innehåller den längtan, rotlöshet, otrygghet.

Språket är vackert och poetiskt och fullt av referenser till platser, metrostationer, gator, parker, affärer, caféer... och där tappar han mig. Det blir för mycket. Det känns som man navigerar genom en kartbild, vilket förstås är meningen och många tycker om.

Historien är lite drömlik, händer det verkligen på riktigt eller är det huvudpersonens inbillning eller dröm? Vem vet? Det är vanligtvis ett grepp jag tycker om, att inte riktigt veta. Men här blir det lite för diffust. Som en av mina vänner sa. "Man förstår inte riktigt vad det är man inte förstår!" Det sammanfattar rätt bra. Och det behöver absolut inte vara dåligt, men heller inte bra. :)

Jag ger honom en chans till genom att också läsa Dora Bruder.

Förlagets text:
"Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid. Jag följde folkströmmen på rullbandet i den ändlösa gången. En kvinna var klädd i gul kappa."
Artonåriga Thérèse tycker sig i kvinnan känna igen sin mor som påstås ha dött tio år tidigare i Marocko. Hon beslutar sig för att följa efter henne. Det blir en störtdykning ner i ett smärtsamt förflutet, i minnen som hon dittills har förträngt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar