Ida är ensamstående mor till Silje och barnpsykolog, till henne kommer föräldrar för att få hjälp med att förstå sina barn, ibland bara för att få dem att överhuvudtaget tala. Men Ida känner sig alltmer pressad och hjälplös, hur ska hon kunna hjälpa andra när hon inte når fram till sin egen dotter som har valt att lämna hemmet för en osäker tillvaro inne i Oslo. Ida vet inte var hon finns eller om hon klarar sig mellan de sporadiska tillfällena av kontakt. Det här är inte någon trevlig bok. Ångesten Ida känner kryper under huden när man läser. Att förlora sitt barn, faktiskt eller genom traumatisk tystnad, är oerhört plågsamt. Det går lätt att relatera till alla känslor som flödar i texten. Maktlösheten, osäkerheten, skulden, kärleken, saknaden. Alla har vi väl vid något tillfälle tappat kontakt med vårt barn, kanske bara väldigt kort och tillfälligt eller i värsta fall långvarigt och uppslitande.
Merethe skriver väldigt känslostyrt, hon fångar själens djup där tystnaden har tagit över och möjligheten att kommunicera känns förlorad. Historien har inte någon tydlig kronologi, berättelserna flödar in och ut ur varandra och det går ibland knappt att skilja barnen och händelserna åt. Men man förstår väldigt tydligt Idas vånda över sakernas tillstånd och får följa hennes tankebanor om sig själv och Silje, men också om sin yrkesroll och barnen hon träffar där.
Jag tycker mycket om den här boken och kan verkligen rekommendera den! Söker du en bok som lyfter fram de svåra frågorna där svaren inte är självklara, då är den här helt rätt!
Men några tips till dig som läsare:
Var vid gott mod när du ska läsa. Det är inte lätta saker att hantera.
Läs den, om inte i ett sträck så inte i allt för många delar. Det är svårt att sluta och börja om allt för många gånger eftersom den inte har så många naturliga pauser.
Jag köpte också hennes tidigare bok Dagar i tystnadens historia, för vilken hon tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2012. Den ligger till sig för läsning under julen. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar