Julläsning

Lite julläsning är ju nästan obligatoriskt. :)

Det är under julledigheten en har tid att läsa länge, precis som på sommaren. Det är speciellt och ger möjlighet att njuta av en historia nästan i ett sträck. En del böcker kräver tid, men även en "lättare" bok kan avnjutas snabbt.

Vad läser du när du är ledig? Någon speciell genre?

På mitt bord ligger nu Italienaren av Sven Olov Karlson. Det är hans smått självbiografiska debut. Jag läste hans Porslinsfasaderna tidigare i år och tyckte mycket om. Han tecknar fantastiska personporträtt i en landsbygd som både finns kvar och inte. Brukssamhällets vara och inte vara.

Jag ska också läsa Vägen mot Bålberget tänkte jag, av Therése Söderlind. Den har jag som e-bok. Jag har varit där i trakterna och tittat. Roligt att ha lite referenser när en läser tycker jag. Det ger mervärde. Dessutom en del av vår historia som tål att påminnas om så att vi inte glömmer.


Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström är också påbörjad och ska avslutas. Spännande om detektiven men också om så mycket annat. Rolig läsning! Med inspiration av teasern från BBC om nya Sherlock-avsnitt blir en lite extra sugen. Längtar!

DN har också nu i jul, precis som i somras, ett fint erbjudande om tre gratis e-böcker under helgerna, finfint tycker jag!

• Paradisoffer av Kristina Ohlsson
• Odödlig av Sharon J. Bolton
• Kanada av Richard Ford

Jag har dessutom fått en fin julklapp, en Kindle, som ska utforskas. Den är dessutom laddad med en önskebok, Guld av Chris Cleeve. Glad!


Hoppas ni får en härlig ledighet och lästid!

Landet, det tillhör dig och mig

Idag skriver vi under parollen "bokbloggare mot rasism", och vill tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige.

Igen är det aktuellt och viktigt att förena sig i budskapet i sången Det här är ditt land. Att kämpa för allas lika rätt, inkludering och omhändertänksamhet. Vi är ett vi.

Kunskap, öppenhet och nyfikenhet är nyckeln. Rädsla och okunskap föder ilska och hat. Vi måste fokusera på att ge alla lika möjligheter att skapa sig ett bra liv i gemenskap. Det handlar om att i vardagen visa med handling att vi inte gör skillnad, att vi kan och vågar lyssna på alla och ta diskussionen men och faktiskt säga ifrån när det behövs. Vi är inte tysta.

Magdalena Ribbing har som vanligt bra vardagstips:

Böcker kan lära oss så mycket, öppna våra ögon och ge ökad förståelse och empati. Böcker och läsande är att ta en paus från sig själv och samtidigt hitta en väg in i sig själv. Båda är helt nödvändiga. Ivana, Bokmania, har en mycket bra idé om ett bokpaket - litteratur mot rasism!

Jag väljer några som jag har läst under året och som berört mig mycket.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassem Khemiri
Om utanförskap och rädsla och vad det gör med oss.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
En stor liten bok om än idag aktuella frågor. Hur främmande bara ses som en grupp och inte individer, om hur oerhörda saker kan hända när vi står vid sidan och ser på.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Historien som vi kan men måste påminnas om hela tiden, och han gör det på ett utmärkt sätt.













Munromania

Dagen till ära blir det Alice Munro, årets nobelpristagare i litteratur, som fyller våra bloggar!

Jag gillar noveller. Den bra novellen som lockar till mer läsning, men också står stadigt alldeles för sig själv. Och det är Alice Munro mycket bra på att åstadkomma. Som akademiens motivering löd "Den samtida novellkonstens mästare". Det som hon gör så bra är att fånga det vanliga livet på ett ovanligt, spännande och intressant sätt.

Jag har nyss läst Björnen sover, en av novellerna i Kärlek Vänskap Hat. Där får vi möta Grant och Fiona ett par som levt tillsammans i femtio år när Fiona flyttar in på ett boende för äldre dementa och vi får följa hur det påverkar dem båda och människorna runt om kring dem. En ömsint och vardagsnära historia som berör på djupet.

Radioteatern har gjort en dramatisering av just denna novell med Stina Ekblad och Etienne Glaser i huvudrollerna. Magiskt! Tyvärr tror jag inte att det går att höra den  mer.

Däremot kan du lyssna/titta på nobelintervjun med Alice Munro.


Läs mer hos andra bokbloggare

Lyrans Noblesser
Feministbiblioteket
En dag kanske hon skriver en bok...
Café de la Nouvelle
Västmanländskan
Eli läser & skriver
Cum libris non solus
Lottens bokblogg
Bokmania
Det mörka tornet
Boksnack
Bokmoster
Erikas bokprat
Som ett sandkorn...
Lilla Solberga
Bokdivisionen
Enligt O
Hermia Says
Fru E:s böcker
Kim M. Kimselius
C.M.R. Nilsson
Och dagarna går...

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

Saknade

Saknade av Merethe Lindström, ett av mina fynd på Weylers julmarknad 2013!

Ida är ensamstående mor till Silje och barnpsykolog, till henne kommer föräldrar för att få hjälp med att förstå sina barn, ibland bara för att få dem att överhuvudtaget tala. Men Ida känner sig alltmer pressad och hjälplös, hur ska hon kunna hjälpa andra när hon inte når fram till sin egen dotter som har valt att lämna hemmet för en osäker tillvaro inne i Oslo. Ida vet inte var hon finns eller om hon klarar sig mellan de sporadiska tillfällena av kontakt.

Det här är inte någon trevlig bok. Ångesten Ida känner kryper under huden när man läser. Att förlora sitt barn, faktiskt eller genom traumatisk tystnad, är oerhört plågsamt. Det går lätt att relatera till alla känslor som flödar i texten. Maktlösheten, osäkerheten, skulden, kärleken, saknaden. Alla har vi väl vid något tillfälle tappat kontakt med vårt barn, kanske bara väldigt kort och tillfälligt eller i värsta fall långvarigt och uppslitande.

Merethe skriver väldigt känslostyrt, hon fångar själens djup där tystnaden har tagit över och möjligheten att kommunicera känns förlorad. Historien har inte någon tydlig kronologi, berättelserna flödar in och ut ur varandra och det går ibland knappt att skilja barnen och händelserna åt. Men man förstår väldigt tydligt Idas vånda över sakernas tillstånd och får följa hennes tankebanor om sig själv och Silje, men också om sin yrkesroll och barnen hon träffar där.

Jag tycker mycket om den här boken och kan verkligen rekommendera den! Söker du en bok som lyfter fram de svåra frågorna där svaren inte är självklara, då är den här helt rätt!

Men några tips till dig som läsare:
Var vid gott mod när du ska läsa. Det är inte lätta saker att hantera.
Läs den, om inte i ett sträck så inte i allt för många delar. Det är svårt att sluta och börja om allt för många gånger eftersom den inte har så många naturliga pauser.


Jag köpte också hennes tidigare bok Dagar i tystnadens historia, för vilken hon tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2012. Den ligger till sig för läsning under julen. :)

Vinterkriget - en äktenskapsroman

På Natur & Kulturs julmarknad köpte jag Vinterkriget av Philip Teir.

Till stor del för det vackra omslagets skull. :) Men också på grund av att jag med stor behållning lyssnat på Lundströms bokradios bokcirkel där Marie, Philip och Lena Andersson diskuterat Tove Janssons Pappan och havet. Och Lenas bok slukade jag ju nyss...

Vinterkriget - en äktenskapsroman. Men jag vet inte om jag skulle vilja kalla den äktenskapsroman direkt, även om äktenskapet är en viktig del. Det är en relationsroman. Vi får följa familjen Paul under ett halvår då saker och ting ställs på sin spets. Fadern Max som är en aktad akademiker men som fastnat lite i livet. Modern Katriina som funderar om det verkligen är så här livet ska vara, är det inte mer? Döttrarna Eva och Helen med sina liv och sina problem. Och Laura. Den unga kvinnan som rubbar balansen, men visar sig ha en egen agenda. Vinterkriget berättar i växelvisa kapitel om familjens fyra medlemmar, som på sina skilda vis tampas med frågan om livets mening och hur man gör för att bli lycklig.

Teir fångar människorna och det lilla i vardagen på ett mycket bra sätt. De små sakerna som i sig kanske är obetydliga, men väver det som är livet. Fina personskildringar och ett lätt och fångande språk håller mig kvar i historien och gör den lätt att sträckläsa.

Inledningsmeningen är fantastisk - "Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster."

Jag uppskattade också mycket att få en bild av Finland och spänningen mellan en finlandsvensk från Österbotten och en finsk Helsingforsbo, inte bara på ett personligt plan, vilket jag vet mycket lite om.

Det här är Philip Teirs debutroman, jag läser gärna mer!

Augustpriset 2013 - en kort och snabb reflektion

Den stora galan för böcker och författare, fint inramat av Konserthusets glans!

Lilla Augustpriset går till Nicole Accord för Då skulle världen vara en vacker plats. Bra med ett pris för unga författare. Behövs! Petter presenterar mycket bra. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det nästa år är fler killar nominerade...

Kategorin Fackböcker presenteras de nominerade av läsare, i och för sig kändisar, men ändå. Det är ett bra grepp. Ger en extra dimension.
Vinnare: Bea Uusma, Expeditionen.Min kärlekshistoria. Norstedts. Väl värt tror jag, är sugen på att läsa den.

Barn- och ungdomsböcker presenteras också av läsare/kändisar. Lars Lerin först ut presenterar Anna Höglunds "Om detta talar man endast med kaniner.", och på sitt sätt så speciellt och förstås i kaninöron. :)
Vinnare: Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström. Hippo förlag. Debutantskribent, roligt!

Och nu.. Augustpriset för årets skönlitterära bok. Och även här kändisar som läst och presenterar.
Sven Wollter har läst och presenterar Egenmäktigt förfarande! :-) "Det är en bok om sinnets förvillelse och ögats förblindelse. Medea - släng dig i väggen!" säger han!
Vinnare: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande - en bok om kärlek. Natur & Kultur.

Här har jag skrivit om Lenas bok.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Jag tycker mycket om Lena Anderssons texter i allmänhet. Läser alltid hennes krönikor och håller ofta med, men älskar framför allt språket och förmågan att engagera och locka till förståelse för komplicerade resonemang. Hon får mig att tänka till, det gillar jag.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek (Natur & Kultur) är en drabbande bok. Vi får möta Ester i hennes kärlekskamp. Hon älskar Hugo och det gör han också. Men egentligen älskar hon sin föreställning om honom och sin förälskelse. Berättelsen inleds med att Ester förbereder ett anförande om Hugo som konstnär. "Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig mött annat än i fantasin. --- Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han."

Han älskar inte och bryr sig inte om hur illa han gör henne genom att smita undan ansvar och omedvetet (?) önska bekräftelse och dyrkan.

Vi får följa Ester under ett års ångest där hon som en gummisnodd dras tillbaka i förälskelsens blinda dyrkan vid varje knyst från Hugo. "Hon förstod inte. Hon tänkte att om hon någonsin skulle skriva ett diktverk om detta skull det heta: Förstår inte. " Det är grymt, det är mitt i prick. En känsla av obehag blandat med igenkänning går igenom hela historien. En vill titta bort. Det är som skräckfilmen där en person är på väg ner i källaren och en vill skrika NEJ, men vet att hen kommer att göra det ändå. Vi har nog alla varit där. Och har troligen varit Ester OCH Hugo i olika sammanhang. Det är glasklart och obehagligt.

Även i denna bok är språket fantastiskt. Klart och tydligt, resonerande och intresserande. Mängder av underbara formuleringar, min bok är full av understrykningar och hundöron. Det är svårt att läsa utan en penna i hand. En handbok i hur det INTE ska vara, men så himla lätt kan bli. Läs!!


Lena Andersson är Augustprisnominerad för Egenmäktigt förfarande. Jag håller tummarna!

Lyssna på Lena när hon diskuterar sin bok med Bea Uusma på Augustpodden.


PS. Lenas beskrivning av hoppet... avslutar boken. Genialiskt!
"Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen - egentligen - vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen. Det är det som är Hoppet."

Kärleken passerade.. och lite tävling!

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson.

Baksidestexten lyder: En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Jo, vi får följa Samuel när hans tillvaror rämnar. Johanna lämnar honom och går snabbt vidare. Kvar står han med sig själv, barnen och livet att hantera. Samuel är visserligen man, men detta är lika mycket en mänsklig historia. Att bli lämnad, att bli berövad kärleken att vara tvungen att hitta tillbaka till livet igen är något vi alla kan känna igen oss i. Jag gjorde det.

Det är lätt att förstå ilskan, sorgen, de hårda orden, förtvivlan. Det är outsägligt sorgligt att läsa om barnens oro och mardrömmar, om hur de hamnar i kläm. Men samtidigt hoppfullt att de kanske får tillgång till sin pappa som de inte haft.

Jag gillar Bengtssons sätt att skriva. Det är mitt i vardagen. Den mörka, hopplösa, ljusa och hoppfulla. Läs också hans blogg Stockholm Under Ytan.

-----

Tävling!! :)

Anna har en tävlig på sin blogg. Pröva lyckan!

Vännen

Vännen av Gunilla Linn Persson, ett av mina biblioteksfynd.
Du vet, en bok som bara kommer i ens väg och ropar på att bli lånad.

Jag har läst Linn Persson förut, för länge sedan, och jag minns att hon även då skrev på ett sätt som fångade och berörde mig mycket.

- Det där är Vännen, ett skepp min pappa gjort. Men det borde heta Ovännen, för det var ett dåligt skepp i verkligheten.

Så kunde boken ha börjat, det är en fras som upprepas många gånger, och innehåller så mycket mer än vad som syns på ytan.

Vännen handlar om Edit och Ellinor och ön Järnöran, en ö som ligger bortom människogränsen. Edit har levt hela sitt liv på ön och är nu gammal och dement. Ellinor har tillfälligt flyttat till ön för att skriva en bok.

Det är två kvinnor som båda är ensama på sitt sätt. Edit faktiskt ensam kvar när resten av hennes familj dött genom åren. En hemmadotter som skött de sina, och nu inte har någon som kan sköta henne. Ellinor som blev bortlämnad som barn, som nu har man och många barn men ändå har en stor inre ensamhet. Mellan dem växer en ovanlig vänskap fram.

Vi får följa dem under ett år vid havet, ett år då Edit aldrig begriper vem Ellinor är, ett år med glömska och gemenskap, med sommarstress och höstlugn.

Vännen är en liten, stark, ledsam men ändå hoppfull bok. En bok om livet, så som det kan bli och vad vi kan göra det till. Om att minnas med fötterna och låta ogräset breda ut sig.


Utdrag ur boken:- Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
- Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?

Vattnet i mars

Den här sommaren har det blivit många böcker. Och en del stannar kvar i tanken längre än andra.

Jag råkade ha Vattnet i Mars av Mikael Fant i min ägo så den blev en av de utvalda. Jag var inte så sugen på den från början, den var fådd och hade liksom inte fångat mitt intresse så jag började läsa med lite skepsis... men ack vad fel jag hade!

Vattnet i Mars är en berättelse om relationer, om familj, om sorg och omsorg, och om att allt inte alltid blir som planerat. Som Jonna, som är barnbarn och tecknar historien, säger: "Det är viktigt att kunna glädjas över att allt inte blir som man tänkt sig alltid, tillvaron är så mycket påhittigare än man själv är."

Vi får träffa Familjen Aronson från Nedansjö i närheten av Matfors i Medelpad. Vi får möta flera generationer som lever med en gemensam historia i bagaget.  Historien börjar med död och slutar med födelse och ett dop, och däremellan hittar vi livet. Titeln anspelar på en dikt som mormodern skrivit och som har en central roll i berättelsen. En fantastisk dikt som är värd sin egen berömelse!

Författaren ger sin röst åt flera personer i familjen, var och en får sitt eget kapitel, och han gör det med bravur. Fantastiska personbeskrivningar! Det är inte samma historia som berättas ur olika perspektiv utan vi får lära känna människorna, historien och olika situationer i deras liv, med varje karaktärs unika röst. Men han lyckas också lägga in små händelser som länkar ihop det hela till ett sammahang. Jag tycker att SvD:s rescensent säger det välidgt bra, att det är lite som ett avlångt panoramafoto. Det måste ses i sektioner, men bildar en helhet om man håller det tillräckligt långt ifrån sig.

Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen – den första personen som beskrivs är Edvin, morfar, som mist sin fru och inte riktigt vill acceptera det. Jag älskar Edvin och att han får behålla sin Inga tills dess att han i slutet är beredd att släppa henne! Sedan kommer Agneta, en av döttrarna, som jag inte gillar alls. Först blev jag irriterad på språket i beskrivningen av henne, tills jag insåg att det berodde på att det just handlade om en helt ny person, och det var henne jag inte gillade. Fascinerande hur författaren verkligen ger personerna sitt eget språk, ung som gammal, varje kapitel talar med egen röst!

Summa sumarum det här är en mycket läsvärd bok. Hoppas Mikael Fant inte dröjer länge med nästa!

Breakfast Book Club cirklar om boken den 24 september på Vetekatten!

PS. En fundering jag hade efter läsningen var om författaren hade någon ankytning till bygden, som är så väl beskriven. Jag fick klarhet i ett samtal med honom att så inte var fallet, innan boken skevs hade han aldrig varit i Medelpad. Otroligt! :) DS.

Läsa i cirkel

Några funderingar kring det här med bokcirkel. Hur fantastiskt är det inte? Men också lite komplicerat?

Jag är med i några bokcirklar av olika slag. En egenstartad bestående av kollegor i min branch och vi pratar lika mycket böcker som gemensamma bekymmer. Lite som det ska vara kanske? :)

Två andra cirklar, bildade av personer jag träffat i boksammanhang eller på annat sätt. Och så Breakfast book club som är mer lös i formen, men ändå har en kärna av alltidkommande. Jag hoppar också gärna på cirklar i sociala medier.

Mycket? Ja, ibland hinner jag inte med och får sålla lite. Men på det stora hela helt hanterabart. Och jag vill verkligen. Att cirkla om en bok ger ett ovärderligt mervärde tycker jag. Att med andra få stöta och blöta historien och karaktärerna. Få argumentera för sina synpunkter och ta in andras ger mycket extra.

Det som ibland kan kännas komplicerat är att det oftast blir en diskussion efter läsningens slut. Då och då känner jag att jag skulle viljat diskutera under läsningens gång, och i de fallen kan ju en bokcirkel på nätet vara en bra variant. Nackdelen med nätet är att diskussionen blir svårare om en inte väljer chatform i realtid eller liknande.

Ett stöd i diskussionerna kan vara ett frågebatteri som en har med sig under läsningens gång för att i efterhand kunna reflektera mer specifikt på bokens innehåll.

Hur som haver... jag gillar det här med cirkel. Ett fantastiskt sätt att träffa både nya och gamla vänner och få tid att diskutera litteratur och allt annat som följer med i utvikningarna.

Vad tycker du? :)


Just nu läser jag dessa i mina cirklar:

Vattnet i Mars av Mikael Fant
Adams Arv av Astrid Rosenfeld
Inget att avundas:Vardagsliv i Nordkorea av  Barbara Demick
Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand

 

 

 

 

 

Bokbloggar och tävling!

Det finns mååånga bokbloggare! :)

Försöker kryssa emellan och hitta guldkorn. Både de som gillar som jag och andra som gillar helt annorlunda. Och det finns som sagt att välja på.

En given är ju förstås Breakfast Book Club, där jag bokcirklar. :)

Idag har jag läst om Guld - cykling, cancer och meningen med livet, hos Anna på och dagarna går... En bok om cykling, relationer och livet. Passar mig på pricken!

Jag brukar också alltid hinna med en titt hos Linda på enligt O. Idag om Amanda Hellbergs Snögloben. Läser en del deckare men hennes har jag inte kommit till än, kanske läge för det nu.

Gillar också Marcusbiblioteket mycket. Går alltid att hitta spännande inlägg, både nytt och gammalt.

Hittade en ny igår! Västmanländskans bokblogg. Och hon har en tävling! Gå genast dit och titta och var med i tävlingen.

Och det finns som sagt oändligt många, bara att leta runt och botanisera bland tips och klokskap. :)

Ett helt gäng

Det har blivit några läsupplevelser sedan senast. Helt osorterat. Inbundet, pocket och e-böcker. Jag kan ha missat någon nu i skrivandets stund.

Sommaren är en härligt tid att läsa. För  min del handlar det ofta om tid. Att kunna sträckläsa, läsa sakta, läsa om. Och att kunna läsa utomhus förstås. :-)

Jag återkommer med tyck och tänk kring några av de lästa inom kort.


Mörka platser av Gillian Flynn
Återvändare av Butler & Öhrlund
Jag tjänar inte av Jenny Åkervall
Vattnet i mars av Mikael Fant
Döden skall du tåla av Karin Fossum
Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Patient av Ben Watt
Himmelsdalen av Marie Hermanson
Helgonet av Carin Gerhardsen
Gideons ring av Carin Gerhardsen
Det enda rätta av Susanne Boll

Stål - och hur är det med katterna?

Boken Stål av Silvia Avallone trillade ner i min brevlåda när jag nästan bestämt mig för att inte  läsa den. Det jag hade läst om den lockade inte, men ack vad fel jag hade! Och vilken tur att det går att ändra sig!

I boken får vi följa vännerna Anna och Francesca, två unga flickor i den osäkra tiden mellan barndom och vuxenliv. De lever i den toskanska kuststaden Piombino, en stad långt från turismens och flärdens Toscana. Här är det stålverket Luccini som dominerar och lyxen på ön Elba i fjärran är som en hägring. 

Det är en skildring av ett Italien som vi normalt inte ser, underklassens och de glömdas. Hela historien balanserar mellan total hopplöshet och hopp om ett bättre liv. Drömmar och uppror, en ilska över sakernas tillstånd, i ett samhälle som nästan gett upp. Som kvinna blir en antingen prostituerad eller tonårsmamma. Droger är en stor del av männens liv för att orka det fysiska slitsamma arbetet på stålverket. Men ändå är livet på Via Stalingrado skildrat med en ömhet och respekt som imponerar, men också med en tydlighet om sakernas tillstånd som förskräcker.

Det är en debut, och en riktigt bra sådan! Jag fastnade direkt, från första sidorna och ville inte sluta läsa. Lättläst och fångande. Härliga personporträtt och miljöbeskrivningar som får en att känna, väldigt fysiskt. Stålverkets hetta och kemikalier, ruttnande tång, svettiga kroppar, stinkande trappuppgångar.

Om jag ska ha en mer negativ synpunkt så är slutet av boken inte är lika bra, historien tappar lite fart och det är lite mer översiktligt skrivet och knyts ihop lite hastigt. Men slutet är ändå överraskande på ett både bra och dåligt sätt!

En känsla som dröjer sig kvar när jag läst är kanske just att det är viktigt att påminna sig om att miljöer som dessa finns nu, här, i vår närhet. Denna fattigdom och utsatthet är inte påhittad, den finns bakom de glättiga bilderna av välmående semesterorter.


Katterna, ja. Genom hela boken beskrivs katter som lever i skuggorna i fabrikernas och de övergivna hamnarnas miljö. Överlevare som är sjuka, missbildade och eländiga. Katter som ibland men väldigt sällan får en matbit eller en smekning. Vad symboliserar de? Det italienska folket?

En intressant intervju och rescension i SvD.

Intervju med Avallone i Studio 1 i P1

Nedan ser du Stålverket Luccini.

     

House är Holmes!!

Ja, House är Sherlock Holmes! Ni har kanske redan fattat det men jag hade det inte. Nu när jag fått höra är det ju helt självklart, hur har jag kunat missa kopplingen. Ja.. han ÄR ju inte Holmes men inspirerad av, mycket inspirerad. :-)

Igår var jag på föreläsning i Uppsala och lyssnade på Mattias Boström som pratade om sin nya bok Från Holmes till Sherlock (Piratförlaget). Mycket intressant! Mattias Boström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och valdes 2007 in i världens förnämsta Holmessällskap, The Baker Street Irregulars, där han även prisbelönats för sina texter om detektiven. En expert med andra ord! Boken lanseras i augusti, och du kan höra Mattias berätta om den på Sigtuna Litteraturfestival.

Ja, jag är inte något hard core fan, men nog gillar jag Sherlock. Och vem gör inte det?

Det var riktigt spännande att få lite bakgrund till figuren och författaren! Mattias var en mycket inspirerande föreläsare och jag fick veta mycket som jag inte visste, även om skrivande och publicering i slutet på 1800-talet, då den första novellen gavs ut. Jag fick också veta att det finns hängivna fans, redan då när det startade, men också nu. De kallar sig Sherlockianer. :)

Sherlock Holmes lever ju i högsta grad kvar dels i sin ursprungliga form i tv-serier och filmer, men även som urformen för detektiv. Vi tvekar inte när vi ser den speciella rutiga hatten och pipan, samt när Elementärt! utropas. Det ÄR detektiven. Men igår fick vi veta att dessa attribut kom till genom andra som kopierade Holmes efter det att A Conan Doyle tagit livet av detektiven i en stund av tröttnad i slutet på 1800. Som tur var tog han sitt förnuft till fånga och ordnade en återuppståndelse.

Holmes kommer nog att leva länge än, även om intresset förstås går upp och ner. Jag kommer i alla fall att läsa om! Som tur är har dottern några volymer "samlade verk". Sedär, återväxten är tryggad.

" When you have eliminated the impossible, whatever remains,

however impropable, must be the truth. "
Sherlock Holmes

 

 

 

 

 

Ett smidigt format

Några rader om formatet, inte innehållet, den här gången.

Excess, ett annorlunda format på bok som jag verkligen gillar. Excess är en liten inbunden bok med trådbunden rygg, pärmarna är hårda och stabila och formatet bara 12x8 cm. Bladen är tunna som psalmboksblad, därför får där plats mycket. En del volymer innehåller till och  med två böcker.

Passar perfekt att ha i fickan/väskan, på väg till jobbet, på resa, på stranden. Testa! :)

Här ser du mina Excess-böcker och hur de ser ut innuti. Jag läser Stål just nu, lovande!

 

En månad nu

En månad nu, som sagt.

Den 1 juni tog det ju tvärstopp för mig kan en säga. Livet förändrades plötsligt på det där sättet som en inte kan förutsäga. Från en sekund till en annan. Från att ha kört i full fart går allt nu i slow motion. Det underliga är att kropp och själ verkar ha stor förståelse för det hela. Det är liksom allvar. Jag accepterar att det tar tid att läka, det får ta tid.

Det finns tid för en hel del tankar förstås och läsande. Och försiktiga promenader och andningsövningar. :-) Jag tar en dag i taget och känner efter vad som fungerar. Det verkar vara en bra taktik just nu. Som min läkare sa, gör sådant som inte gör ont, gör det ont – låt bli.

Att bli sedd, eller blod fungerar också

En hinner fundera på en hel del saker när tiden stannar upp på det här sättet. Både en och två gånger.

Att bli sedd i en skör situation kan vara avgörande. Det kan vara det som ger en energi att fortsätta istället för att ge upp.

Under min tid på sjukhused inträffade några händelser som för mig dröjer sig kvar, händelser som handlar om bemötande och att bli sedd. Inte avgörande alls på något livsuppehållande sätt utan i det lilla som betyder så mycket för själen. Här är två av dem.

När jag kom in med ambulans på akuten, händer det som brukar hända på akutmottagningar vid allvarliga olyckor. Jag blev snabbt omhändertagen, prover togs, det klämdes och kändes på mig av ett antal både sjuksköterskor och läkare. Det tog lite tid men med morfin i kroppen hanterar en det rätt bra. Det är liksom bara att ligga där och avvakta, heelt stilla så att inte det onda väcks.

Det var som sagt en hel del olika personer som rörde sig kring mig här. Och i ett sådant läge är det svårt att ta till sig det utan alla blir "personal", en orkar liksom inte försöka känna igen alla och förstå allt som händer. Men en utmärkte sig. Då, där, blev jag lugn av att få prata lite längre med någon än bara några ord, få fråga alla dumma frågor, att få bli sedd. Nu efteråt känner jag stor tacksamhet till denna läkare, som också vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till operation, var vid min sida och sa de rätta orden. Det handlade i båda fallen inte om några särskilda ord, utan om att han såg mig. Tog sig tid att vara närvarande och bemöta mig som människa inte patient och på ett sätt som gav mig kraft i en välidgt utsatt situation.

På intensivvårdsavdelningen, där jag hamnade för observation innan det stod klart vad som hänt i buken, hade jag en annan upplevelse. En helt annorlunda. Som nu efteråt fått mig att fundera en del. Jag var rätt illa däran, och akut operation var på gång, några sjuksköterskor försökte sticka mig för att sätta en infart för narkos. (Jag är svårstucken, det är inte att rekommendera när man blir sjuk, men det är en annan historia) Jag ligger där och har förskräckligt ont och de har flyttat sig till händerna för att hitta något kärl och en av dem nyper i mitt skinn på handleden och säger "Jösses vad torr hy du har! Du vet väl att det är viktigt att dricka mycket vatten? Åtminstone en liter om dagen!". Ja, som ni förstår hade jag inte mycket att svara i det läget, men det var helt klart inte något sådant jag behövde höra just då.

Att se eller inte kan förstås handla om dagsform, jag vet att det är slitsamt att arbeta på sjukhus, jag har gjort det själv. Jag vill bara peka på hur avgörande det kan vara att bli sedd, kanske inte avgörande på ett livsuppehållande sätt, utan för förmågan att få kraft och klara en utsatt situation.


PS. Blod fungerar också kan jag konstatera! (andra bloggvänner har testat sex) Fler besök än någonsin med blod i rubriken. ;-) DS.

Boktips, helt enkelt

Dags igen.

Först ut är en #marcusbok. Ett tips från en twitterbekantskap med boksmak liknande min (han tipsade också om Paradisträdgården).

Den här gången Ön av Lotta Lundberg.

Ön är en historia som handlar om Olivia, en läkare från Sverige som hamnar på en ö långt ute i Söderhavet. Eller hon är inte riktigt läkare, gick inte klart utbildningen riktigt innan hon gav sig ut i världen, men det går ändå. Livet på Ön går sin gilla gång, Olivia blev kvar och har nu varit där i över 20 år. Men plötsligt ändras allt efter anklagelser från gästande turister från ett kryssningsfartyg om sexuella övergrepp. Vad har vi alla för föreställningar om ansvar, frihet, sexualitet och skuld? Vem är vän och vem är fiende? Vem hör till och vem är utanför? Det är frågor som ställs på sin spets.

Vi träffar Olivia, men också bland andra Taip som är öns ledare och överhuvud och Christian, en brittisk socialchef som kommer för att utreda övergreppen.

Detta är en bok som ställer många av ens föreställningar och fördomar i rampljuset. En får tänka till och fundera både en och två gånger kring vad en egentligen tycker. Personerna är välbeskrivna men lämnar mycket öppet, vi får inte veta allt utan lagom mycket för att stimulera egna tankar om bakgrund, persoligheter och motiv. Troligen en riktigt bra bokcirkelbok!

Och så lite krim... :-)

Hela havet stormar av Arne Dahl.

Jag gillar Arne Dahl! (eller Jan Arnald som han egentligen heter, och våra döttrar känner varandra! :-) )  Har läst hans böcker om A-gruppen genom åren och tycker att de är välskrivna, intressanta och förstås framför allt spännande! Han tog ju ett omtag för ett tag sedan. Vi trodde att A-gruppen var för alltid nedlagd. Men nix. De är tillbaka. Detta är bok två i nytappningen med en ny grupp på europeisk nivå, Opcop, med de gamla personera plus ett fler från andra länder i Europa. Bra grepp.

Som alltid är storyn komplicerad och spänner över både världsdelar och kompetensområden. Hämnd är ledordet här när två paralella seriemördare råkar vara på plats och mörda samma person. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men spännande är det! En riktig bladvändare med intressanta personporträtt och intriger och brott på hög nivå. Ställer också några existentiella frågor på sin spets. En del att fundera kring här med.


Jag läser förstås också DN:s sommarföljetong Katarina Wennstams Stenhjärtat. Spännande! Och roligt att läsa följetong, ett avsnitt om dagen. Lite långsammare. Mer carpe liksom. ;)

Terapi och lite blod

Nu blir det inte något om böcker!

Idag var jag på återbesök på sjukhuset. 25 dagar efter olyckan. Lappad och lagad in för besiktning så att säga. Vägen hit har varit lite krokig. Den första tiden förstås rent eländig. Så mycket smärta var det länge sedan jag var med om. Tiden på sjukhuset kräver en historia för sig själv. Tiden hemma har gått bra i det stora hela. Men det går lite upp och ner när det gäller smärta och rörlighet. Av förklarliga skäl.

På besöket på kirurgmottagningen idag fick jag träffa en ny läkare. Jo, det är ju försås så det blir på ett akutsjukhus. Jag har nog träffat 7-8 stycken olika hittills. Den här var en winner! Tänk vad bemötande och närvaro kan göra skillnad. Att känna sig sedd och lyssnad på i ett så här skört läge är avgörande. Det tar inte längre tid. Glad att det blir så, åtminstone ibland.

(nu kommer några stycken med  inälvsbeskrivningar! :-) )

Han förklarade mer ingående vad som hänt och gjorts med min mage och undrade hur i hela friden jag hade lyckats. Att få sådana skador som jag har, är maximal otur. Jaha.. kul att vara unik men ändå inte, eller hur? :)

Jag fick ju som sagt styret in i magen, rakt in i magen, vilket är den värsta varianten. Styret tryckte alltså magsäcken med full kraft bakåt mot ryggraden och det blev ett hål, ett runt hål efter styrets ände. Samtidigt skadades bukens stora muskler och mjälten med blödningar som följd. Eftersom magsäckens innehåll och blod samlades löst i buken krävdes också en hel del städning för att minska risken för allvarliga infektioner. Magsyra och magens bakterier gör mycket onytta löst där. Och jag har fått kraftig antibiotika efteråt för att minska riskerna ytterligare.

Han förklarade också väldigt pedagogiskt hur man går tillväga för att sy ihop inre organ på bästa sätt så att det ska hålla resten av livet. Intressant. När det gäller mjälten så är den ett organ med "hårt skal" och inre blödningar där löser den själv med tiden. Man opererar alltså inte bort mjälten längre om det inte är absolut nödvändigt. Blödningarna i musklerna känns som hårda knölar och kroppen fixar även dem med tiden. Fantastiskt hur väl fungerande allt är!

Att det syns så lite utanpå är specifikt vid allvarliga bukskador av det här slaget. Jag hade när jag kom in på aktuen bara ett runt märke på magen där styret träffat, inget mer. En av läkarna på akuten frågade till och med om han fick ta ett kort på min mage och använda i utbildningssammanhang, eftersom det var en så typisk utsida med en kaotisk insida, så att säga. Och det fick han förstås. My stomach is now famous!! :)

(slut på blodet! )

Mitt långa ärr såg mycket fint ut tyckte läkaren idag, det är ju fortfarande rött och lite irriterat men kommer att läka snyggt och blekna. Får bara hålla magen ifrån solen den här sommaren. Jag har ingen känsel längs med ärret just nu och det beror på, fick jag veta, att de ytliga beröringsnerverna i hudens olika lager ju skärs av i och med att man opererar. De växer ut av sig själv efter hand och efter några månader kommer jag ha full känsel igen. Phu.

Jag gillar inte ärret, vi har inte blivit bekanta alls än. Jag måste jobba på det helt klart.

Jag undrade förstås lite om hur jag ska tänka när det gäller rörelse och aktiviteter och då är det enkla svaret; Ta det lugnt och känn efter. Gör inte saker som gör ont. Det enda jag behöver tänka på de närmsta veckorna är att undvika att lyfta och få slag mot buken. Bra råd, enkelt att följa.

Jag kan gå på platten så mycket som jag vill så länge det inte gör ont, jag kan cykla om jag låter bli att ramla. :) Om jag vill kan jag börja jogga lite lätt om några veckor, men bör undvika ansträngade aktiviteter åtminstone några månader. Och så det lite jobbiga avslutet, "Helt återställd är du inte förrän om minst ett halvår". Jaha. Ok. Jaja. Det är ju bara att gilla läget och lyssna.

När jag låg på sjukhuset och började kunna röra på mig lite försiktigt fick jag besök av en kurator. Hon berättade om allt det som kan hända psykiskt efter ett trauma och vad man ska vara uppmärksam på. En hel del kloka saker som är bra att få höra i det läget. En sak hon sa var att det är bra och viktigt att prata om vad man varit med om, många gånger. Så detta är en del av min terapi! :-)

Mari, Jan och bristen på rosé

Lite blandad läsning så här i sommartid. Jag har ju tid. Massor av tid. Att sitta ute i trädgården och läsa är verkligen härligt. Så länge jag sitter still så känns det som semester, och jag har varvat ner (iofs med tvång) helt och hållet. Läsning och en kopp te ackompanjerat av fågelkvitter duger alldeles utmärkt som sysselsättning. Emellanåt tar jag paus för en liten promenad runt området. En promenad som jag utvidgar mer och mer, även om stegen är försiktiga. Mycket försiktiga.

Te ja.. jag har blivit te-drickare. Av förklarliga själ var min kropp varken intresserad av eller mottaglig för kaffe efter olyckan. Så nu är det te. Men jag kommer säkert att sladda in på kaffe-linjen igen så småningom, det är ju fantastiskt gott. Jag har också tagit en vit månad så här i sommartid, och det kan bli mer än så. Det kan tyckas lite trist förstås. Ett glas rosé där med boken hade kanske fulländat bilden. Men alkohol och smärtstillande rimmar illa, så jag får vänta med det helt enkelt.

Men, lite böcker nu då, båda e-böcker från biblan lästa i min telefon!

Den du inte ser, Mari Jungstedt.

Blev sugen på lite deckare, det måste vara sommarvädret! :) Eftersom jag är lite fast här hemma så blev det som sagt biblan bästa stället att leta. Hittade en Jungstedt som jag inte läst av någon anledning, jag gillar hennes böcker. Jag trodde det var den senaste, men det visade sig vara debuten! Så kan det bli när man söker och sorterar lite slarvigt. :-) Helt ok sommardeckare med det som jag vill ha. Spänning, flyt, intressanta personer, inte FÖR förutsägbart och ett snyggt slut. Jag tycker i och för sig att hon blivit bättre med tiden, de senare böckerna gillar jag mer. Men denna får en trea av fem. Har du tips på andra bra deckare, tipsa mig gärna!



Dandy, Jan Guillou

Jo, jag gillar de här och ser fram emot de kommande. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Han skriver rätt speciellt med massor, och då snackar vi massor, av detaljer. Det är som facklitteratur emellanåt! Men ändå har de bra flyt, intressanta person- och miljöbeskrivningar. Men kanske framför allt en spännande historiebeskrivning. Jag lär mig, och det gillar jag! Dandy utspelar sig under 1900-talets början, och vi får lära känna den tredje brodern Sverre.
Om Brobyggarna kretsade kring ingenjörskonst och teknik i den nya tiden så rör sig Dandy mer i de sköna konsternas värld, som också den är starkt präglad av tidens optimistiska föreställning att 1900-talet är och ska förbli fredens stora århundrade. Ack så fel de hade. Tre av fem här med. 

Plats

Platser är dagens tema. Jag har på senare tid läst många böcker som har haft platsen som viktig ingrediens. Det är intressant att fundera kring hur mycket platsen betyder i ens liv. Nu i midsommartid är platsen viktig. Många återvänder till sin barndoms plats, och andra söker en plats som känns genuint sommarsvensk. Andra får nöja sig med den plats de för tillfället har.

Gårdagskvällen tillbringade jag på en bra men helst undvikbar plats. Danderydsakuten. Fick smärtor som inte var riktigt ok i buken, och fick rådet att kolla upp för säkerhets skull. Många prover, röntgen och massor av kläm och känn, men inga fel kunde hittas förutom de redan konstaterade ( ;-) ) och jag fick åka hem. Men många stackare fanns där som får fira midsommarhelgen i sjuksängen. Ingen höjdare.

En annan plats är Plats, Pija Lindenbaums nya bok som jag läste här om dagen.
Oj. Bara omslaget ger en aningar om att det är en särskild bok. Förutom den härligt gröna färgen så är omslaget mjukt! Som päls. Och vilken läsupplevelse! Vi får följa en kvinna som tappar taget. En inte alldeles sympatisk person, men vem är det när världen gungar. Ett fantastiskt nästan poetiskt språk, å ena sidan väldigt precist å andra sidan mjukt och flytande som honung (!). Handllingen är ogreppbar och det är svårt att veta vad som är verklighet och vad som är hennes upplevelser och projiceringar. Spännande. Jag gillar verkligen.

Men nu dags för lite midsommarlugn för min del. 

Jag hoppas ni får en härlig kväll oavsett hur den  tillbringas!

Ett gäng... böcker

Det har blivit en hög sedan senast. Jag ska inte rabbla upp alla, du ser några av dem på bilden längst ner på sidan. Men några förtjänar en rad eller två.

I min bokcirkel har vi läst Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Jag måste erkänna att jag inte var riktigt sugen på den. Och också lite orolig för att den skulle vara allt för pretentiös och faktaspäckad. Men. Den fångade mig verkligen. Jo, den är lite pretentiös och faktaspäckad, men han får till det riktigt bra tycker jag. Det är en bra balans mellan historiska fakta och funderingar kring pappans väg till Sverige och nya liv här. Han för också välformulerade resonemang kring vad som definierar ens plats. Vad som gör att man är inkluderad och hemma. Och hur man kan skapa sig ett nytt liv om man inte har något gammalt kvar. Väldigt aktuella frågor på många sätt. Läs! Extra roligt var det att läsa klart den efter att ha legat på Södertälje sjukhus, eftersom det är i Södertälje familjen bygger upp sitt liv. 

När jag precis hade kommit hem från sjukhuset efter min olycka läste jag En man som heter Ove. Också lite motvilligt. Jag gillar verkligen Fredrik Backman och hans krönikor, och jag var nog lite rädd för att boken inte skulle nå upp till mina förväntningar. Men oj vad den gjorde det! Skratt och tårar om vart annat, och ironi och dråplighet i det lilla. Ove syns vara en helt omöjlig person, men människorna runt omkring honom ser människan Ove. Trösterikt. En bok med mycket hjärta, nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Feelgood på det sätt jag vill ha det. Och väldigt lämplig att läsa i mitt lite ostabila tillstånd som jag var. Ibland behöver man gråta lite och kan behöva hjälp att komma igång, och självklart gäller samma sak att skratta även om just det var attans smärtsamt just då.  :)


 Sist men inte minst vill jag nämna Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Jag gillar hennes spänningsromaner mycket, har slukarläst dem tidigare. Sedan kom En sannolik historia som jag tyckte mycket om. Liksom den är detta något annorlunda. Samma insiktsfulla personporträtt och miljöbeskrivningar, samma funderingar kring livets viktiga saker. Som Karin skriver själv på sin webbplats "Fjärilseffekten handlar om att våra gärningar verkar långt utanför våra egna liv. Om den fria viljans kamp mot barndomens kraft, och om vår ovilja att försonas med tillvarons villkor. Att vi alla en gång måste ta farväl av livets angelägenheter."

Long time no see...

Oj, så kan det bli ibland. Nästan två månader sedan. Den första skyller jag på mycket annat runt omkring, den andra har jag vari konvalescent efter en cykelolycka.

Jag stupade på grusväg, styret ställde sig på tvären det tog stopp och jag fick styret i magen och for rakt över cykeln och vidare via några kullerbyttor. Ambulans, massor av trasigt i buken, akut operation och en och en halv vecka på sjukhus. Hemma nu och försöker hitta tillbaka till livet. Fortfarande en hel del smärta att hantera och dessutom påverkad av allt smärtstillande. Inget höjdarläge. Men det ger sig...

Idag har jag avplåstrat mitt ärr på magen, 25 agraffer = ett ärr från bröstbenet till nedanför naveln. Det är första gången jag råkat ut för en olycka och opererats. Ärret känns verkligen inte okej. Det känns helt främmande och det kommer att ta ett tag att vänja sig. Men ärren och erfarenheterna formar mig ju som människa. De tillhör mig nu och det gäller att förhålla sig bara.

En sak som denna får en förstås att tänka efter lite också. Vad är viktigt i livet? Bra att fundera på ibland. Jag känner inte att det är något statiskt, det finns många saker som är viktiga. Just nu fokuserar jag på min hälsa och att läsa. Det är ungefär vad jag orkar. Och jag hoppas att kunna vara lite flitigare här på bloggen.

Här är en bild från cykelturen.. innan.
En fantastisk tur på Sörmlands småvägar.
Jag kommer inte att ge upp cyklandet!

              

Foto: Magnus Wegler

Sandkorn och så'nt

Jaha.. jag kanske ska förklara var det kommer i från.. det där sandkornet. :-)

Jag är lite förtjust i Wiliam Blake och särskilt hans dikt Auguries of Innocence. Därav namnet. Typ. :)


Det är en väldigt lååång dikt, jag publicerar början här. Via länken kan du höra den i sin helhet.

To see a world in a grain of sand,
And a heaven in a wild flower, '
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

A robin redbreast in a cage
Puts all heaven in a rage.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kamp och försoning

Sådärja, lite mer böcker lästa och fler på gång.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg på Besökarbloggen på Kulturhusets webb om en författarkväll jag var på. Release me: Kamp och försoning på Kulturhuset. Nu har jag läst två av de böcker jag köpte då. Porslinsfasaderna av Sven Olov Karlsson och Inte helt hundra av Caroline Hainer. Två härliga böcker på helt olika sätt.

Inte helt hundra handlar om Caroline som får relationsförbud av sin terapeut. Det är en självbiografisk roman, hennes debut, och det är verkligen modigt att vara så öppen om sig själv. Vi får följa Carolines relationshistoria och samtalen med terapeuten. Varför fungerar det inte? Hur ska man egentligen vara för att kärleken ska komma? Vi får träffa hennes mer eller mindre lyckade pojkvänner… och se hennes egna tillkortakommanden i relationerna. Och hur hon till slut ser den röda tråden och förstår. Den är skriven med mycket humor och innehåller en hel del igenkänning. Caroline intervjuades om sin bok i Babel den 10 mars.

Porslinsfasaderna handlar också om relationer. Men på ett helt annat sätt. Vi får träffa familjen Silver i den lilla byn Eriksfors i Västmanland. Historien i bruksorten och slitet i början på förra seklet, hur familjen bildas och lever med tiden. Det här är en familj som är eljest. Jag har lite erfarenhet från landsbygden i norrlands inland och detta är precis likadant. Bekant. Det handlar framför allt om Saga Silver och hur hon på alla sätt styr sin familj och omgivning. Det handlar om att kämpa för att följa sina drömmar, eller kämpa för att till varje pris dölja dem. En helt fantastisk historia som är lätt att ta till sig.

Jag har också tipsat om Inte helt hundra på boktipsare.se. Du kan se vilka böcker jag tipsar om där i högerspalten här på bloggen.

Kamp och försoning passar också väldigt väl in på Kristian Lundbergs nya bok En hemstad. Ännu ej läst, men nu i min ägo fint signerad. Jag var på Söderbokhandeln idag och lyssnade på Kristian när han berättade om sin bok och en hel del om sin uppväxt i Malmö. En uppväxt i misär, som han tagit sig ur mycket på grund av litteraturen. Att ha tillgång till en annan värld och ett hopp om ett bättre liv. En bibliotekarie räddade hans liv, berättade han. Bara genom att ge honom tillgång till böckernas värld. 

Jag har läst Yarden och Allt ska vara kärlek tidigare, och de har fångat mig helt. Hans texter drabbar på något sätt. Det är så, rent ut sagt fördjävligt och naket, att det inte går att värja sig. Samtidigt finns där hopp och tro. Så väldigt läsvärt.

I Kamp och försoningsfacket passar säkerlligen också Paradisträdgården av Amy Waldman. Nyss införskaffad på Pocketshop efter tips av Bia Sigge och Marcus Stenberg, som jag följer på Twitter.

Nästa helg är det BOKRESA med Breakfast book club! En hel helg i bokens tecken, tillsammans med ett helt gäng boknördar. kan det bli bättre!!? Under veckan läser jag klart Sång till den storm som ska komma, bokprat om den är en av alla härliga aktiviteter under helgen. Men jag återkommer om det... :-)


Som sagt, du kan läsa och se mig även även här:
boktipsare.se
kulturhusetbesokarna.wordpress.se
twitter.com/kattishj
instagram.com/kattishj

Böcker.. helt enkelt

Nu blir det lite bokprat. Har läst, läser och kommer att läsa. Precis som vanligt.

Har precis bokpratat (med Breakfast book club), och boktipsat (på Boktipsare.se) om Den okända historien av Monica Ali. Mitt omdöme var något i närheten av "nja". Fastnade inte för den flaxiga historien. Har förstått att hennes debut, Brick Lane, ska vara mycket bra. Får ge henne en chans till kanske..

I morgon är det bokprat Under Kastanjen med enbokcirkelföralla.se. Då pratar vi om Madame Bovary av Gustave Flaubert. En klassiker! Jag läser det sista nu ikväll. Gillar mycket än så länge, förvånansvärt mycket fungerar alldeles utmärkt även idag. Och det är ett vackert och tillgängligt språk.

Och så är det snart påsk. Och än mer tid för läsning. :) Kanske ute i solskenet om det vill sig väl. I närmast-på-tur-högen har jag:

• Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa
• Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

Och så lutar jag åt att krydda det hela med lite lättläst krim-pocket . Kanske Arne Dahls nya, eller Anne Holt?

Jag tar mig tid till annat också! Promenader, middag med nya vänner, middag med mina kids, lite spinning kanske.. och sedan är helgen över. Men det kan hända att det blir helt annorlunda också!

Utanför eller innanför?

Dags att skriva lite om årets Stockholm-läser-bok, Var det bra så? av Lena Andersson.

Stockholm läser är ett projekt som drivs av Stockholms stadsbibliotek och Författarcentrum. Varje år väljs en bok ut av en jury bestående av bokläsare av olika slag. Inom Stockholm läser anordnas under året läsecirklar, författarsamtal och evenemang med anknytning till boken.

Boken har getts ut i en nyutgåva med ett förord av Qaisar Mahmood, författare och avdelningschef på Riksantikvarieämbetet.

Lena Andersson är en känd författare och skribent, du ser henne till exempel på ledarsidorna i DN.

Var det bra så? skrevs redan 1999 och utspelar sig i Stockholmsförorten Tensta. Vi får följa Lotta Svensson en ung tjej och hennes liv i hemmet, skolan och bland kompisarna.Temat är i mångt och mycket innanförskap eller utanförskap, och trots att den allmänna debatten säger etnicitet så visar det sig att det kanske istället handlar om socioekonomiska förhållanden? Många är utsatta, ensamma och utanför, och det beror inte på ursprung eller hudfärg.

Det här är en bok som i högsta grad är aktuell även idag. Hur vi egentligen ska leva tillsammans i samhället är en fråga som behöver diskuteras ständigt. Boken väcker många tankar och funderingar, och utmanar ens föreställningar och fördomar. Inte alltid lätt men nödvändigt.

Jag önskar att alla läste den, men framför allt att alla diskuterar frågorna på ett konstruktivt sätt. Som Lena Andersson sa i en diskussion om boken på Kista bibliotek. - Vi är alla olika oberoende var vi kommer ifrån, vi borde kunna lära oss att leva tillsammans och sträva mot gemensamma mål. Det är inte alltid lätt och friktionsfritt, men måste det vara det?

Qaisars förord ger ännu en syn på saken. Vi tänker olika i olika situationer i livet. Vi kan lära oss.


Läs, läs, läs!!

Cirkla på nytt sätt?

Idag har jag varit på Sturebiblioteket och bokpratat. Ett trevligt litet  bibliotek som ligger i Östermalmstorgs tunnelbanestation. Udda grepp, men troligen riktigt fiffigt. Biblioteket är lite anpassat till snabba besök. Man kan till exempel låna en färdig bokkasse på utvalt tema, en T-påse. (strålande tänkt!!) Det kommer klart bli fler besök där.

Men bokprat var det ja.

Det var Sturebiblioteket som tillsammans med Breakfastbookclub.se och bokcirklar.se anordnade en diskussion om socialt läsande i stort och ett särskilt bokprat om Det gula huset, en novellsamling av den isländske författaren Gyrdir Eliasson.


En panel med företradare för arrangörerna samt Rose Lagercrantz (bokcirklare i bl.a. Lundströms bokradio) diskuterade fenomenet bokcirkel och dess utveckling och intåg i sociala medier. Allas känsla var att cirklandet har gått upp kraftigt på senare år, kanske på grund av att kontaktskapande  med likasinnade blivit enklare genom sociala medier. Att bokläsandet skulle gå ner kände ingen igen. Men det var kanske inte så konstigt i det gänget. :)

Att bokcirkla i nya föränderliga konstellationer på nätet eller utanför blir vanligare. Breakfastbookclub är en bokcirkel öppen för vem som helst att delta när det känns bra. På bokcirklar.se, pratar man om bökerna på nätet. Båda dessa former öppnar för nya möten inte bara i böckerna man pratar om utan också mellan personerna som deltar. Att bokcirkla i radio, i dagstidningar, på museer är andra former som kommer. Det blir säkert fler framöver.

Varför vill vi då träffa främmande  människor och prata böcker? Det kan bero på att vi mer och mer vill dela våra upplevelser med andra. Internet och sociala medier inbjuder till det, och med ett givet samtalsämne är det lättare att träffas även om man inte känner varandra.

Och så var det dags för massbokcirkel! Alla närvarande diskuterade som sagt Det gula huset, en novellsamling av den isländske författaren Gyrdir Eliasson.

En novellsamling lika lång som en vanlig novell. Klart annorlunda! Men han är oerhört skicklig med språk och upplägg.. de små historierna gav verkligen mersmak och var som små tankemoln nedsläppta i sinnet. Inte alls svårt att hitta in och få en känsla för situationen som beskrevs. Vi funderade och pratade länge om vad symboliken ville säga. Ljus på olika sätt var till exempel närvarande i alla berättelser, så också ofta relationen mellan far och son på olika sätt. Och han är ju islänning, självklart fanns det småfolk med. På tåget hem läste jag om boken.. och såg nya saker utifrån vår diskussion som jag inte tänkt på första gången.

Detta är en riktigt bra bokcirkelbok, om än i formatet petit. :-)

Munch på Thielska

Börjar med det uppenbara. Jag inser mina begränsningar. Inga 100 på 100 dagar. Så, då vet ni. :)

Nu lite kultur!

Jag var på Thielska galleriet igår och såg Munch-utställingen. En riktigt fin liten utställning på ett vackert ställe. Jag har inte varit där tidigare, konstigt nog. Men kommer säkerligen att besöka igen.

När jag besökte en god vän och kollega i Oslo i höstas var vi på Munch-museet förstås. Och det var stängt för omhängning. Årets besvikelse. Det jag fick med mig därifrån var en fin affisch och en smarrig bakelse med skriet-bild. När denna utställning dök upp på hemmaplan blev jag verkligen glad. Äntligen.

Jag vet inte så mycket om Munch. Egentligen bara att han målat Skriet och är en av Norges stora målare. Utställningen här heter Munch! - Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär. Thiel beställde ett stort porträtt av filosofen Nietzsche av Munch, och det är grunden i utställningen. Stommen och grunden i utställningen är de 95 grafiska blad, museets egna och som samlats ihop. Där kommer konstnären väl fram tycker jag.  Man kan se grunden i hans konstnärskap.




Börja med grafiken och ta dig tid att se på alla verk.

I den stora salen har man samlat i hop de stora praktverken i olja. Som motsats till grafiken så ljungar färgerna över dukarna här. Självklart är detta dyrgripar och det är en extra säkerhetskontroll innan man går in där. Men det funkar smidigt. Det stora porträttet av Nietzsche är det första som blicken fastnar på. Imponerande. Men ändå inte min favorit. Det måste vara målningen med hans döende syster och mamma. Massor av färg och känslor.Vi satt därinne en bra stund och bara tog in allt det otroligt uttrycksfulla.

Jag läste på Thielskas facebooksida var det över 1000 besökare där samma dag som oss.
Det man lite försiktigt kan konstatera är att de inte är riktigt vana vid en publikmagnet som denna. Det är ett litet hus, det finns inte riktigt utrymme för allt det där som är självklart på ett museum/utställningshall nu för tiden. Jag talar om shop, cafe, garderob, kassa.. ja ni förstår. En mindre tålmodig person kan ha synpunkter. Nu är jag inte den som retar sig i första taget, så det var lugnt.

Monica Ahlström driver café där nu. Riktigt gott fika helt enkelt, och Monica serverade själv kaffe och plockade disk. Imponerar. Ett litet minus då för att mycket av det som angavs på menyn var slut. Hade varit enkelt att bara sudda ut (griffeltavla) så hade förväntningarna och besvikelserna eliminerats. Hälsar en konferensordnare till vardags. :)

Och så det viktigaste kanske, som de faktiskt försökt att ordna på det sätt som fungerar när vi pratar om gamla hus. Det finns TVÅ toaletter inomhus. Inte jättebra vid publikrusning. Man har då valt att placera ett gäng uppvärmda bajamajor utanför på gatan. Helt klart en godkänd nödlösning. Men hur har man tänkt sig det hela framöver? Så roligt är det ju inte.

Sammanfattning. Gå och se! Var beredd på en fantastisk utställning och kanske lite kö någonstans.