Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Så, den ena delen av ett drama, Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Jag har tidigare läst Horace Engdahls Den sista grisen och skrivit om den här på bloggen.

Det här är Witt-Brattströms debut och en skönlitterär bok, klassad som poesi på biblan.

Men det är väldigt svårt att bortse från att det handlar om två kända personer som helt uppenbart skriver om varandra, sig själva och ett havererat äktenskap. Eller. Båda skriver kanske mest om honom. Och bara det kan ju vara rätt irriterande.

Formen i Århundradets kärlekskrig är samlade aforismer där ett samtal pågår. Han säger: och Hon säger. Och det är inte lite de säger. Hatet, ironin och sarkasmen dryper av orden mest hela tiden, och plötsligt i korta glimtar kommer mjukhet och längtan. "Jag kan inte leva utan dig."

Två röster: en kvinna och en man som levt tillsammans i ett halvt liv. Genom orden hörs de sista, bultande hjärtslagen i en gemensam tillvaro.  Det som en gång var stor kärlek har vänts till långdragen kamp.

Språket är så klart strålande. Formuleringarna skarpa och kopplingarna till litteraturen roande, om än utmattande. Jag kommer säkert att återkomma till meningarna då och då.

Men det blir för mycket. Jag kan inte relatera till det här. Det känns inte, det är snygg formuleringskonst och rätt blinkningar med stor litteratur. Det är inte vånda, sorg, ilska, tårar. Förutom några få gånger då sorgen bryter igenom hatet...

Jag undrar så klart vad hon har velat säga med denna bok. För det kan väl inte bara handla om att skriva av sig? Eller hänga ut mannen?

Ikväll pratar jag om den med en bokvän, det ska bli spännande att höra vad hon tycker! :)

Låna den på biblan, eller köp hos din lokala bokhandlare eller kanske hos Adlibris eller Bokus.