Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Den här berättelsen kommer nära. Kanske lite för nära. Kroppen minns längre än hjärnan och det pirrar i fingrarna...

I Mamma är bara lite trött av Sara Beischer får vi följa Minna. Minna vars liv skaver. Exakt vad det är som skaver vet hon inte.

Livet rasar på och hon hinner inte med. Hon uppfattar att alla vill ha saker av henne och hon kan inte säga nej. Hon måste vara den bra hustrun, den bra mamman, den bra läraren, den bra... allting. För så är ju alla andra?

Självklart håller det inte. En dag faller hon och kan inte resa sig. Den första delen av boken som beskriver vägen mot undergången är förfärligt smärtsam. Och så fysiskt. När det till slut rämnar kan jag känna precis hur det känns.. outhärdligt. 

Han smeker hennes trötta kind utan att titta på henne ordentligt. Hon kan inte hålla reda på de rämnande känslorna. Hon tar tag i diskbänkskanten. Skjuter ut ryggen som en katt som reser ragg. Fräser mellan hoptryckta tänder. Niklas ser förvirrad ut.

Den andra delen handlar om vägen tillbaka. Och det är en lång väg som ställer det mesta på ända. Vad vill hon egentligen ha i livet? Under sin arbetsträning träffar hon Iris. Iris vars liv är meningsfullt och njutbart, trots att hon inte har något av allt det som varit viktigt tidigare i Minnas liv. Det förändrar allt.

Boken utelämnar den akuta sjukdomsfasen och vad den innebär. Vi får se fallet och den sista biten på vägen tillbaka, det tycker jag känns ok.  Men det kan kanske upplevas som att det saknas något.

Jag har själv varit där, min resa har inte alls sett ut som Minnas och det är ju det som är grejen. Allas liv, eländen och lyckor ser olika ut. Men visst är grunden den samma. Man springer alldeles för fort, försöker vara så perfekt (eller i alla fall ok) som man tror att andra kräver. Så tar det stopp. Kroppen säger tydligt nej.

Författaren lyckas med ett mycket fint språk med mycket inlevelse i berättelsen få oss att känna känslan, förstå att det inte är svart eller vitt, se vilka möjligheter vi har till att förändra, förstå att det är möjligt. Jag tycker om att inget skrivs på näsan. Livet är inte enkelt, det finns inget facit, vi måste hitta en egen väg.

Läs den. Känn igen dig eller känn helt enkelt. Idag börjar vi bokcirkla om den hos Kulturkollo, följ diskussionen där också.

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.