lördag 26 november 2016

En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén

Dags för den sista nominerade till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén.

En tegelsten med florstunna sidor, del tre i en serie. Stilrent omslag, väldigt snyggt (vitt med text i relief, därmed svårt att se i bild här). Tät, tät text. Både bildligt och bokstavligt.

Jag har inte läst hela, inte ens halva, utan en månad här och där. Det är verkligen en dagbok. Smått blandas med stort och reflektioner över skeenden. Korta meningar om vardagshändelser varvas med längre resonemang.
Hem. Sasha spelade. Jag gjorde i ordning maten. Läste två böcker.
Och det är mycket tyckande.. så klart. Och det är tätt. Jag vill läsa lite fort men det är helt omöjligt. Jag måste läsa, läsa om, tänka till, hoppa tillbaka, läsa igen för att förstå och hänga med. 
"... ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande."
Det är ett nedslag i en tid och inte bara dramatikerns tid. Texten är nog i sig själv, den riktar sig inte till läsaren. Det är fantastiskt snyggt formulerat. Och det är kanske faktiskt just dramatikerns dagbok, inte personens.

Men, detta är inte min genre. Jag känner inte att formen fångar mig. Det blir ett ytligt betraktande på något sätt. Och är det sant? Om det är helt sant, är det ok att lämna ut människor (och hata som han faktiskt gör, men det lämnar jag därhän)?



2 kommentarer:

  1. Håller inte med dig där. Jag tycker texten riktar sig onödigt mycket till läsaren. Just det gillade jag inte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Jag kände mig inte alls tilltalad. Jag kände mer vikten av "en snygg produktion". Men det är spännande att vi tycker olika. (jag har ju inte läst hela, viktigt att poängtera)

      Radera