söndag 15 mars 2015

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

"Minnet av att inte finnas till. Att vara utesluten. Inte saknad. Det aldrig glömda minnet av att vara en meter människa och ändå ingen."

Jag har precis sträckläst Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson. Det gick inte att sluta. Inte för att det är så spännande utan på grund av ett underbart språk som lockar in en bland bokstäverna. En blandning av verklig verklighet och poesi och fullt av relationer och människoliv. Precis vad jag älskar.

Den här boken har många beröringspunkter med Linn Perssons bok Vännen som jag skrivit om här tidigare. Där finns också en Ellinor.. långt ute i skärgården.

Vi får träffa Ellinor, kvinna på ön Hustrun i yttre havsbandet. Hon är tillsammans med sin far, som är ofärdig, de enda kvarvarande fastboende på ön. Ellinors liv är hårt och strävsamt. Det gäller att leva av det lilla som ges i en karg miljö. I ensamhet under vintern, med sommargästernas krav på sommaren.

Ellinor läser också poesi och lyssnar på musik, och det är saker som följer berättelsen och gör den aktuell och osentimental men också fylld av tillbakablickar till tiden som varit och format livet på ön.

Öns historia ligger hela tiden i bakgrunden och styr fortfarande livet. Familjerna på ön som stötts och blötts mot varandra genom årtionden, efter en dramatisk vandring över isen en stormig natt 1914. Händelserna på isen ligger som en genomgående historia i bakgrunden genom hela boken.

Det märks att författaren själv har bott i yttre skärgården och vet mycket om livet där. Alla små detaljer om namn på saker och ting, vindarnas och vattnets ord, djurens och växternas. Ett liv där allt görs "efter gammalt". Författaren är också medförfattare till tv-serien Skärgårdsdoktorn...

Historien om Ellinor börjar då hon med sjötaxin ska hämta upp en passagerare som visar sig vara en gammal bekant... Det här är också en kärlekshistoria men inte en enkel sådan.

Som baksidestexten frågar:
Finns en evig sorg, som föder hat och trätor?
Finns en kärlek lika evig som havet, om den brinnande skärgårdshimlen, en kärlek som glömmer tid och rum?

Läs den! Jag kan inte alls göra den rättvisa med dessa få rader.
Tack Wahlström & Widstrand som gav mig möjligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar