När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

När kejsaren var gudomlig är en liten bok till formatet, men med ett stort och allvarligt innehåll.

Julie Otsuka skriver med lätt hand om det svåra. Vi får följa en familj i USA under andra världskriget. Familjen är namnlös i boken, vilket ger helt rätt känsla. Det här är en familj bland många, många. Osynliga människor, ett osynligt historiskt skeende som är så tydligt på många andra sätt.

Det är inte ett ord för mycket i berättelsen, och känslorna förmedlas med precision. I det lilla. I husdjuren som inte får följa med. I flickans fråga "Är det något fel med mitt ansikte?". I pappan som förs bort i tofflor och morgonrock. I sköldpaddan som inte längre krafsar på lådans väggar. I grannarna som inte längre hälsar.

Bilderna jag som läsare får blir väldigt tydliga i läsandet. Känslorna, upplevelserna, rädslan, ovissheten, maktlösheten, skammen och kränkningarna hos familjen blir verkliga.

Den här historien är hennes debut men äger rum tidsmässigt efter den tidigare, Vi kom över havet. Där fick de japanska ”postorderbrudarna” – som på 1920-talet anlände med båt till Kalifornien för att söka lyckan – sin historia berättad. Också den makalöst vacker och ohygglig. Och båda böckerna beskriver en del av historien som varit okänd för mig.

Det här är en viktig bok, men framför allt magisk skriven. Det går inte att lägga den ifrån sig!

Så här skriver förlaget:
Februari 1942. Solen lyser över Berkeley i Kalifornien. En kvinna stannar till utanför det lokala postkontoret, läser kallelsen som är uppsatt i fönstret och återvänder hem för att städa och packa. I likhet med tusentals andra japanska amerikaner - män, kvinnor och barn - har hon förvandlats till fienden, praktiskt taget över natten. Tillsammans med sin familj kliver hon på tåget som tar dem till ett interneringsläger i Utah. Där väntar barackerna, ökendammet, taggtråden och de många rädslorna. "När kejsaren var gudomlig" är Julie Otsukas omskakande debutroman, som skildrar den förändrade tillvaron för Kaliforniens japanska befolkning efter attacken mot Pearl Harbor.

Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Sanning med modifikation är svår att kategorisera. Det är spänning, det är relationer, det är psykologi, det är samhällskritiskt. Och det är fantastiskt bra skrivet!

Vi får möta Kouplan, papperslös flykting som vill överleva. Genom att erbjuda sina tjänster som privatdetektiv hoppas han kunna tjäna lite pengar. Han kontaktas av Pernilla, vars barn har försvunnit. Vad är det som har hänt? Varför vill inte Pernilla kontakta polisen? Vem hjälper egentligen vem?

Sara Lövestam är ord. Hon arbetar som lärare och älskar grammatik. Och språket i boken flyter vackert, ibland poetiskt. Det leder in mig i historien och håller mig kvar. Och väl där möter jag personer på riktigt, människor som beskrivs med värme.

Historien drivs framåt väldigt lågmält men med andlös spänning. Och upplösningen är oväntad!

Det här är den första boken om Kouplan, och jag vill genast läsa mer.


Så här skriver förlaget:
"Privatdetektiv. Kontakta mig om polisen inte kan hjälpa dig."
Det är obehagligt att ens nämna polisen, men Kouplan måste göra det för att få rätt kunder. Han måste ha pengar och han vägrar att diska en enda tallrik till på Azads grill.
Julia är borta. Ena sekunden höll hon Pernillas hand, i nästa ögonblick var hon försvunnen. En kvinna med andra erfarenheter skulle ha gått till polisen. För Pernilla är det inte ett alternativ.
Kouplans jakt på kidnapparen leder honom in i Stockholms undre värld, men samtidigt är det något med Pernillas förflutna. Vad gör man när sanningen, som den först ser ut, visar sig vara något helt annat? Sanning med modifikation är Sara Lövestams femte roman, och den första boken om Kouplans överlevnad.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

"Minnet av att inte finnas till. Att vara utesluten. Inte saknad. Det aldrig glömda minnet av att vara en meter människa och ändå ingen."

Jag har precis sträckläst Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson. Det gick inte att sluta. Inte för att det är så spännande utan på grund av ett underbart språk som lockar in en bland bokstäverna. En blandning av verklig verklighet och poesi och fullt av relationer och människoliv. Precis vad jag älskar.

Den här boken har många beröringspunkter med Linn Perssons bok Vännen som jag skrivit om här tidigare. Där finns också en Ellinor.. långt ute i skärgården.

Vi får träffa Ellinor, kvinna på ön Hustrun i yttre havsbandet. Hon är tillsammans med sin far, som är ofärdig, de enda kvarvarande fastboende på ön. Ellinors liv är hårt och strävsamt. Det gäller att leva av det lilla som ges i en karg miljö. I ensamhet under vintern, med sommargästernas krav på sommaren.

Ellinor läser också poesi och lyssnar på musik, och det är saker som följer berättelsen och gör den aktuell och osentimental men också fylld av tillbakablickar till tiden som varit och format livet på ön.

Öns historia ligger hela tiden i bakgrunden och styr fortfarande livet. Familjerna på ön som stötts och blötts mot varandra genom årtionden, efter en dramatisk vandring över isen en stormig natt 1914. Händelserna på isen ligger som en genomgående historia i bakgrunden genom hela boken.

Det märks att författaren själv har bott i yttre skärgården och vet mycket om livet där. Alla små detaljer om namn på saker och ting, vindarnas och vattnets ord, djurens och växternas. Ett liv där allt görs "efter gammalt". Författaren är också medförfattare till tv-serien Skärgårdsdoktorn...

Historien om Ellinor börjar då hon med sjötaxin ska hämta upp en passagerare som visar sig vara en gammal bekant... Det här är också en kärlekshistoria men inte en enkel sådan.

Som baksidestexten frågar:
Finns en evig sorg, som föder hat och trätor?
Finns en kärlek lika evig som havet, om den brinnande skärgårdshimlen, en kärlek som glömmer tid och rum?

Läs den! Jag kan inte alls göra den rättvisa med dessa få rader.
Tack Wahlström & Widstrand som gav mig möjligheten.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

”Äntligen stod prästen i predikstolen!” Den berömda inledningsrepliken i Gösta Berlings saga.

Den här gången handlar det inte om boken, utan om teater! Stadsteatern i Stockholm har satt upp sagan. Runar Hodne har tillsammans med dramaturg Cecilia Ölveczky dramatiserat Selma Lagerlöfs roman. Joel Spira är Gösta, Ann Petrén är majorskan.

Jag har läst boken. För länge sedan, och minns nästan inget. Vilket kanske är både bra och dåligt när man ser pjäsen. Som med alla klassiker förväntas nog publiken att ha ett hum om historien, om inte; blir upplevelsen en helt annan tror jag, om än inte nödvändigtvis dålig.

Det är verkligen en saga, en skröna. Den alkoholiserade prästen Gösta Berling, avsatt från sin tjänst, tas om hand av majorskan på Ekeby. Historien berättas av skådespelarna parallellt med replikerna.

Det är många olika berättelser och öden som vävs samman till en helhet. Gösta och majorskan på Ekeby är de röda trådarna, som inte helt håller tycker jag. Det blir lite splittrat. De tolv kavaljererna är äldre män som drömmer sig tillbaka till ungdomens nöjen. Tidens kvinnosyn visar sig med önskvärd tydlighet, ibland inte så övertygande spelat men det funkar. Det är en tid då förändring ligger i luften och skapar oro och nya roller. Kön, moral och religion ifrågasätts.

Men som en saga är den lite magisk. Brukspatron Sintram från Fors, i förbund med djävulen, fantastiskt spelad av Samuel Fröhler kryddar historien väl. Min favoritkaraktär helt klart.

Musiken är en del av helheten och ackompanjerar skådespeleriet och scenografin vacker med skogen och vattnet hela tiden närvarande, vi är i Värmland. Intrycket förstärks av de långa pälsarna.

Det som förvånar mig mycket är att den inte sitter riktigt hos skådespelarna. Är det premiärnerver? Ovanlig många felsägningar, om än snyggt räddade ändå förvånande. Jag tror att detta är den sorts pjäs som kommer att bli bättre ju längre den spelats. Det är mycket text, mycket ord som ska läras och skulpteras till en helhet. Den sista föreställningen kanske blir helt annorlunda än den första.

Sammanfattat, jag tycker trots allt om den.

Internationella kvinnodagen - bloggstafett hos Kulturkollo

Idag är det den där dagen. Den 8 mars, internationella kvinnodagen. En dag jag inte "firar", inte vanligtvis brukar engagera mig så mycket i, en dag jag verkligen inte säger "grattis" till en kvinna.

Men det är en viktigt dag, har varit länge och fortsätter att vara. Kvinnor har fortfarande svårt att få vara lika bra, dåliga, roliga, tråkiga.. som män. För att inte tala om de platser där kvinnor faktiskt lever under stort förtryck och inte ens har människovärde.

Det är en dag då vi faktiskt kan lyfta allas vårt lika värde, peka på de orättvisor som finns, hjälpa varandra och inspirera till förändring. Det går att göra i det lilla och i det stora. Det går att delta i demonstrationer och aktioner, det går att välja att läsa en kvinnlig författare, retweeta klokskap från kvinnor, det går att tänka efter hur en kan vara en förebild för sina barn.

Jag försöker göra en del av detta idag och alla dagar, och deltar i denna bloggstafett hos Kulturkollo för att inspirera. Och jag är inte ensam, vi är 24 stycken och publicerar ett inlägg varje timme. Se länkar längst ner i inlägget. Läs oss gärna, och låt dig inspireras!

Ämnet är "En kvinna som inspirerat mig". Det ligger nära till hands att välja en författare förstås, om en går utanför familj och vänner. Men jag väljer en konstnär!

 

Det blir Vera Nilsson!

Vera Nilsson, en av våra stora konstnärer samtida med Sigrid Hjertén, Siri Derkert och Mollie Faustman.

Kort om henne: Född 1888 och uppvuxen i Jönköping. Död 1979 i Stockholm. Hennes bildspråk 'är dova färger och aldrig insmickrande ansikten; hon har målat landskap, särskilt då från Öland, men också kärleksfulla barnporträtt. Många av hennes målningar föreställer dottern Catharina Nilsson (född 1922), kallad Ginga. Hon var skolad i kubismens 1910-tal i Paris men med sin djärva färg- och formbehandling var hon förstås också expressionist. En fyra månaders vistelse i Senegal 1949-50 resulterade i ett stort antal teckningar. Hon fick många offentliga uppdrag, bland annat att utsmycka T-Centralen i Stockholm och fresker i Västertorpskolan i Stockholm och i Djurgårdsskolan i Eskilstuna. Hon invaldes 1954 i Kungliga akademien för de fria konsterna, där hon var den första kvinna som blivit ledamot sedan 1889.

Jag kände inte till Vera Nilsson innan jag såg henne på Moderna museet i Malmö för många år sedan. Hennes Gata i Malaga hängde där och fullkomligt lyste mot mig. Och jag var fast. Jag har efteråt förstått att hon ju finns representerad på nästan alla konsthallar. Jag träffar på henne lite över allt.

Jag hade också förmånen att få höra mer om henne vid ett besök på Skissernas museum i Lund. Mer om hennes liv som ensam mor och konstnär vid seklets början. Hur hon umgicks med de stora, gick i skola hos Matisse och satsade allt på ett inte helt okomplicerat konstnärskap. De kan inte ha varit lätt!

I Kulturtidskriften Cora kan du läsa mer om henne, skrivet i samband med den större utställningen som var på Liljevalchs hösten 2013.

Jag skulle gärna äga någon av de fina oljemålningarna men har i alla fall en litografi! Du ser den här till vänster. :)

Värt att lägga på minnet en dag som denna kanske:
Första kvinnan att delta i Vasaloppet var Margit Nordin, som 1923 fullföljde loppet på 10:09.42. Året efter förbjöds kvinnor att delta i loppet, eftersom det ansågs vara "för jobbigt" för kvinnor att åka. Förbudet mot kvinnor upphörde 1981 sedan en kvinna utklädd till man blivit intervjuad i TV och avslöjad 1978. Nittonhundraåttioett!!

00.01 Kulturkollo
01.00 Breakfast Bookclub
02.00 Som ett sandkorn
03.00 Västmanländskan
04.00 Fiktiviteter
05.00 Feministbiblioteket
06.00 Kajsas bokblogg
07.00 ... och dagarna går
08.00 Bokhyllad
09.00 Pappersfågel
09.30 Bokbabbel
10.00 Lyrans Noblesser
10.30 The World I Live In
11.00 Endast E-böcker
11.30 JoS blog
12.00 En oväntad glänta
12.30 Bakbokmat
13.00 Hanneles bokparadis
13.30 Draw, read and take a photo
14.00 Tankar från mitt fönster
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
15.30 The Road so far
16.00 Tittelina
17.00 Litteraturkvalster & småtankar
18.00 C.R.M Nilsson
19.00 Lottens bokblogg
20.00 Carolina läser
21.00 Den läsande kaninen
22.00 A room of my own
23.00 När det börjar
23.59 Kulturkollo

Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg

Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg är en mycket bra bok!

Jag läste för länge sedan hans Svart Krabba. Den satte sig i mitt minne. Maken till obehaglig historia om ett land i krig och en färd över isar med ett viktigt uppdrag.

Den här historien har samma ingredienser. Ett krig, en ockupation. En ovisshet om vad som egentligen händer, var man egentligen är.

Ett skyddsrum i Stockholm fylls långsamt av oroliga människor. Två syskon i strålningssäkra skyddsdräkter kör till den förbjudna zonen för att hämta ett par fingerborgar till sin döende mor. Sverige är ockuperat; militärer patrullerar på gatorna och flygplanen dånar oroväckande över skogen.

Vi får följa människor mitt i detta genom en samling noveller om olika platser och situationer. Situationer som känns mer eller mindre obehagliga. Berättelsen knyts samman av en historia som återkommer. Tiden i skyddsrummet.

Det känns som att ett återkommande tema i berättelserna är ovisshet och överlevnad. Vad gör det med oss att vara utsatta? Hur mycket accepterar vi? Släpper vi på medmänskligheten eller blir den större? Blir helt plötsligt kriget och osäkerheten det normala? Familjen blir plötsligt en mycket viktig del i livet, det enda bestående.

Språket är magiskt. Som DN säger: "Jerker Virdborg är en glänsande författare. Novellerna är berättartekniska konststycken som vet exakt hur man maximerar effekten. I varje berättelse ses världen ur en enskild människas perspektiv när hon kisar ut över fronten och parerar dödshoten."

Ja, sammanfattat, läs den!

Lyssna också på Lundströms bokradio från den 21 februari då Virdborg medverkade.

Missa inte heller novellen Funkislampa hos Novellix! En riktig pärla! :)

Så här säger förlaget om Skyddsrummet Luxgatan:
En samling berättelser om ett land invaderat av terror och krig. Aktuellt och skrämmande om ett igenkännbart land där allting ändå är främmande. Det välbekanta har invaderats, en världsbild har gått itu och tryggheten blivit en lyx.
I ett Småland härjat av inbördeskrig forcerar en man milisens vägspärrar i sökandet efter sin familj. I ett ockuperat Stockholm säljer en pojke mammans narkotiska tabletter medan brutala ordningsvakter patrullerar tunnelbanan. Och i en annan stad samlas tusentals människor i ett klaustrofobiskt skyddsrum på flykt undan ett flyganfall.
Är detta verkligen Sverige?