tisdag 14 oktober 2014

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl

Jag har läst Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl. Jag läste den i ett streck i går kväll. :)

"Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen.

Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller.

Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma.

Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar." - Förlagets text

Det här är en bok som genomsyras av ett grått svårmod. Det finns så mycket hopp inbyggt i Monas flytt och drömmar, men känslan finns där hela tiden att det inte kommer att gå bra.

Historien berättas ur tre olika perspektiv, Monas nutid när hon flyttar till Östersund, Annelis samtal med sin mamma (?) om sin barndom och Haralds, Lisas pappa. Det är ett intressant grepp och ger de olika perspektiv på historien som gör att den lyfter.

Men jag tycker inte riktigt att den lyfter helt. Det blir lite fladdrigt och fragmenterat. Det blir svårt ibland att hålla ihop historien, det känns lite tunt.

Trots det är det en bra berättelse. En berättelsen om en tid i förändring, men där kvinnan fortfarande har väldigt svårt att kunna leva sitt eget liv. En berättelse om klass, kön och fattigdom och människors inskränkthet. Historien sätter sig och ligger kvar i tankarna. Ju mer jag tänker på den desto mer tycker jag om den. Den berör.

Vi pratade om den i bokcirkeln Under kastanjen ikväll, och vi var rätt eniga om vad vi tyckte. Något som vi lyfte speciellt var just tidsandan. Det är ett tidsdokument. Men också miljöbeskrivningarna som är bra. Om man är en Östersundsbo är den förstås extra intressant att läsa.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar