Jag deltar även i år i utmaningen Blogg 100. Skriver ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det kan låta enkelt, det kan låta jättesvårt. Det är väl någonstans mitt emellan. :)
Här kommer det att bli mest litteraturrelaterade saker. Lite tyckande och tänkande som vanligt. Och kanske lite kunskapsspridning också, vi får se.
Fredrik Wass, initiativtagare, säger så här om årets utmaning:
Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i att uttrycka oss på egna villkor, men med respekt för varandra. Hoppas du vill vara med.Klimatet i sociala medier och medier har hårdnat, polariserats och spelar allt som oftast på människors rädslor. Hat och hot, hårda ord och kränkningar är vardagsmat i kommentarsfälten. Jag tänker ofta nej, jag vill inte höra det här, jag vill inte läsa det här. Det kan inte vara sant att människor kan uppföra sig så här mot varandra?! Men det går ju inte att blunda bara, det är viktigt att säga ifrån både i där och vid kaffebordet på jobbet.
En nyckel tror jag är att försöka förstå hur andra människor tänker, intressera sig för deras vardag, känslor och rädslor. För mycket handlar om rädsla. Jag kan inte utgå från mig själv och pracka på någon mitt sätt att resonera, jag måste i dialog ta en diskussion. Det handlar ju inte om rätt och fel. Vi tycker olika, men om vi inte försöker förstå varandra tappar vi något viktigt.
Häng på du med! Eller följ hur det hela framskrider här på bloggen. Kommentera gärna!
Inlägg 1 av 100 i utmaningen #blogg100
Jag håller med dig. Att människor möts och pratar med varandra gör att förståelsen för varandra ökar. Men många verkar ha svårt att möta nya människor. De trivs i sin trygga vrå.
SvaraRaderaDet känns så självklart? Jag vill ju att andra ska förstå mig, då måste jag också lyssna. Och vara öppen för att ändra mig och kunna förstå att det går att ha olika syn på saker, det finns inte ETT rätt.
RaderaVad kul, precis min ingång också! Det rädslodrivna ofruktbara i samtidens meningsutbyten: http://apelsineld.blogspot.se/2017/02/radslan-och-samtiden.html
SvaraRaderaJaa! :) Och det där med upplevd och faktisk trygghet är jätteintressant! Och läskigt! Och det du skrev om demokrati och öppen diskussion som en passus i historien. Det finns så mycket att fundera kring, och GÖRA.
RaderaSjälv insåg jag för ett par år sen (något jag bloggat om tidigare) att det var först när jag inte längre var rädd för vad ett möte med Dig skulle kunna väcka i Mig, som jag faktiskt började MÖTA människor på allvar. Innan dess dolde jag mig - för mig själv, på sätt och vis, eller hur?
SvaraRaderaVisst är det så. Det är ju det som gör det lite svårt, men ack så nödvändigt, att vara öppen.
Radera