Alkemistens dotter är en historisk äventyrsroman, med inte så lite mystik som ingrediens. Rebis Drakenstierna är den sista i en utvald släkt. Hennes far lär upp henne i alkemins hemliga konster innan sin död, för att hon är den som kan finna de vises sten. Alkemin är förstås huvudpersonen egentligen.Ett mustigt språk, mycket detaljer och kunskap om ämnet och tiden känns från början i läsningen. Mycket fina miljöbeskrivningar, man känner verkligen dimman, mörkret, kemins dofter. Det är spännande att resa genom Europa med huvudpersonen, och Edenborg förmedlar några fina möten.
Men.. nja. Det blir för konstigt för min smak. Jag har svårt att ta till mig alkemins under och Regis person som den utvalda. Jag känner inte fascinationen som jag tror att Edenborg vill förmedla. För mig blir det för platt och pratigt, det är långt mellan styckena som verkligen engagerar och gör mig sugen att läsa mer.
Tyvärr, jag gillade den inte.
Förlagets text: "Rebis Aurora Drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet och växer upp på gården Hermestorp, där den ständiga röken från athanoren färgar himlen svart. När fadern oväntat går bort lämnas Rebis ensam med en ofattbar hemlighet: hon är utvald att slutföra ett uppdrag som rör hela mänskligheten, och som kommer att förändra världen oåterkalleligt.
Rebis sökande efter släktens hemlighet tar henne ut i Europa och redan från början står det klar att hon motarbetas av dunkla krafter. Resan går till Berlin, via Marstrand och Paris smutsiga hamnar och bordeller. Där möter hon släktens avfälling Andreas, men kan hon lita på honom? Alkemistens dotter bär hela världen på sina axlar och för den utvalda finns ingen plats för tvivel.
Carl-Michael Edenborg är tillbaka med en glödande och sprakande äventyrsroman om alkemi och ideologi, en märkligt modern historisk roman om blind tro, bomber, och kärlekens makt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar