Än klappar hjärtan

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk. Ännu en mycket bra relationsroman av denna författare.

Jag glömmer aldrig känslan när jag läste hennes Ur vulkanens mun. Riktigt, riktigt bra men fruktansvärt obehaglig.

Den här är lika bra men vi slipper det fruktansvärt obehagliga, istället blir det en hel del tårar.

Hon fångar vardagens alla känslor stora som små på ett väldligt bra sätt. Det är aldrig sockersött, människorna är människor med alla fel och brister klart synliga. Men ändå finns där alltid hopp, det är inte nattsvart.

Vi får följa tre systrar och deras familjer. Tre systrar som berättar utifrån sina helt skilda perspektiv om en sommar i deras liv när plötsligt allting står på spel och de alla står inför stora livsavgörande skeden. Om syskonrelationer, kärleksrelationer, föräldra- och barnrelationer. Ett familjedrama om förälskelser, svek och förluster. Om allt det som står i vägen för förståelse och försoning.

Det handlar mycket om att inte veta, att vara tveksam, att ta felaktiga beslut, att inte våga. Precis som livet är för de flesta människor. Hon beskriver verkligen verkligheten, förskönar inte. Personerna vi får möta är inte trevliga hela tiden. Det är det som känns genuint och ger den lilla igenkänningen.

Jag gillar hennes sätt att skriva, och längtar till nästa bok!




Detta är inlägg 006 av 100 i utmaningen #blogg100