En hinner fundera på en hel del saker när tiden stannar upp på det här sättet. Både en och två gånger.
Att bli sedd i en skör situation kan vara avgörande. Det kan vara det som ger en energi att fortsätta istället för att ge upp.
Under min tid på sjukhused inträffade några händelser som för mig dröjer sig kvar, händelser som handlar om bemötande och att bli sedd. Inte avgörande alls på något livsuppehållande sätt utan i det lilla som betyder så mycket för själen. Här är två av dem.
När jag kom in med ambulans på akuten, händer det som brukar hända på akutmottagningar vid allvarliga olyckor. Jag blev snabbt omhändertagen, prover togs, det klämdes och kändes på mig av ett antal både sjuksköterskor och läkare. Det tog lite tid men med morfin i kroppen hanterar en det rätt bra. Det är liksom bara att ligga där och avvakta, heelt stilla så att inte det onda väcks.
Det var som sagt en hel del olika personer som rörde sig kring mig här. Och i ett sådant läge är det svårt att ta till sig det utan alla blir "personal", en orkar liksom inte försöka känna igen alla och förstå allt som händer. Men en utmärkte sig. Då, där, blev jag lugn av att få prata lite längre med någon än bara några ord, få fråga alla dumma frågor, att få bli sedd. Nu efteråt känner jag stor tacksamhet till denna läkare, som också vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till operation, var vid min sida och sa de rätta orden. Det handlade i båda fallen inte om några särskilda ord, utan om att han såg mig. Tog sig tid att vara närvarande och bemöta mig som människa inte patient och på ett sätt som gav mig kraft i en välidgt utsatt situation.
På intensivvårdsavdelningen, där jag hamnade för observation innan det stod klart vad som hänt i buken, hade jag en annan upplevelse. En helt annorlunda. Som nu efteråt fått mig att fundera en del. Jag var rätt illa däran, och akut operation var på gång, några sjuksköterskor försökte sticka mig för att sätta en infart för narkos. (Jag är svårstucken, det är inte att rekommendera när man blir sjuk, men det är en annan historia) Jag ligger där och har förskräckligt ont och de har flyttat sig till händerna för att hitta något kärl och en av dem nyper i mitt skinn på handleden och säger "Jösses vad torr hy du har! Du vet väl att det är viktigt att dricka mycket vatten? Åtminstone en liter om dagen!". Ja, som ni förstår hade jag inte mycket att svara i det läget, men det var helt klart inte något sådant jag behövde höra just då.
Att se eller inte kan förstås handla om dagsform, jag vet att det är slitsamt att arbeta på sjukhus, jag har gjort det själv. Jag vill bara peka på hur avgörande det kan vara att bli sedd, kanske inte avgörande på ett livsuppehållande sätt, utan för förmågan att få kraft och klara en utsatt situation.
PS. Blod fungerar också kan jag konstatera! (andra bloggvänner har testat sex) Fler besök än någonsin med blod i rubriken. ;-) DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar