Cirkla på nytt sätt?

Idag har jag varit på Sturebiblioteket och bokpratat. Ett trevligt litet  bibliotek som ligger i Östermalmstorgs tunnelbanestation. Udda grepp, men troligen riktigt fiffigt. Biblioteket är lite anpassat till snabba besök. Man kan till exempel låna en färdig bokkasse på utvalt tema, en T-påse. (strålande tänkt!!) Det kommer klart bli fler besök där.

Men bokprat var det ja.

Det var Sturebiblioteket som tillsammans med Breakfastbookclub.se och bokcirklar.se anordnade en diskussion om socialt läsande i stort och ett särskilt bokprat om Det gula huset, en novellsamling av den isländske författaren Gyrdir Eliasson.


En panel med företradare för arrangörerna samt Rose Lagercrantz (bokcirklare i bl.a. Lundströms bokradio) diskuterade fenomenet bokcirkel och dess utveckling och intåg i sociala medier. Allas känsla var att cirklandet har gått upp kraftigt på senare år, kanske på grund av att kontaktskapande  med likasinnade blivit enklare genom sociala medier. Att bokläsandet skulle gå ner kände ingen igen. Men det var kanske inte så konstigt i det gänget. :)

Att bokcirkla i nya föränderliga konstellationer på nätet eller utanför blir vanligare. Breakfastbookclub är en bokcirkel öppen för vem som helst att delta när det känns bra. På bokcirklar.se, pratar man om bökerna på nätet. Båda dessa former öppnar för nya möten inte bara i böckerna man pratar om utan också mellan personerna som deltar. Att bokcirkla i radio, i dagstidningar, på museer är andra former som kommer. Det blir säkert fler framöver.

Varför vill vi då träffa främmande  människor och prata böcker? Det kan bero på att vi mer och mer vill dela våra upplevelser med andra. Internet och sociala medier inbjuder till det, och med ett givet samtalsämne är det lättare att träffas även om man inte känner varandra.

Och så var det dags för massbokcirkel! Alla närvarande diskuterade som sagt Det gula huset, en novellsamling av den isländske författaren Gyrdir Eliasson.

En novellsamling lika lång som en vanlig novell. Klart annorlunda! Men han är oerhört skicklig med språk och upplägg.. de små historierna gav verkligen mersmak och var som små tankemoln nedsläppta i sinnet. Inte alls svårt att hitta in och få en känsla för situationen som beskrevs. Vi funderade och pratade länge om vad symboliken ville säga. Ljus på olika sätt var till exempel närvarande i alla berättelser, så också ofta relationen mellan far och son på olika sätt. Och han är ju islänning, självklart fanns det småfolk med. På tåget hem läste jag om boken.. och såg nya saker utifrån vår diskussion som jag inte tänkt på första gången.

Detta är en riktigt bra bokcirkelbok, om än i formatet petit. :-)

Munch på Thielska

Börjar med det uppenbara. Jag inser mina begränsningar. Inga 100 på 100 dagar. Så, då vet ni. :)

Nu lite kultur!

Jag var på Thielska galleriet igår och såg Munch-utställingen. En riktigt fin liten utställning på ett vackert ställe. Jag har inte varit där tidigare, konstigt nog. Men kommer säkerligen att besöka igen.

När jag besökte en god vän och kollega i Oslo i höstas var vi på Munch-museet förstås. Och det var stängt för omhängning. Årets besvikelse. Det jag fick med mig därifrån var en fin affisch och en smarrig bakelse med skriet-bild. När denna utställning dök upp på hemmaplan blev jag verkligen glad. Äntligen.

Jag vet inte så mycket om Munch. Egentligen bara att han målat Skriet och är en av Norges stora målare. Utställningen här heter Munch! - Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär. Thiel beställde ett stort porträtt av filosofen Nietzsche av Munch, och det är grunden i utställningen. Stommen och grunden i utställningen är de 95 grafiska blad, museets egna och som samlats ihop. Där kommer konstnären väl fram tycker jag.  Man kan se grunden i hans konstnärskap.




Börja med grafiken och ta dig tid att se på alla verk.

I den stora salen har man samlat i hop de stora praktverken i olja. Som motsats till grafiken så ljungar färgerna över dukarna här. Självklart är detta dyrgripar och det är en extra säkerhetskontroll innan man går in där. Men det funkar smidigt. Det stora porträttet av Nietzsche är det första som blicken fastnar på. Imponerande. Men ändå inte min favorit. Det måste vara målningen med hans döende syster och mamma. Massor av färg och känslor.Vi satt därinne en bra stund och bara tog in allt det otroligt uttrycksfulla.

Jag läste på Thielskas facebooksida var det över 1000 besökare där samma dag som oss.
Det man lite försiktigt kan konstatera är att de inte är riktigt vana vid en publikmagnet som denna. Det är ett litet hus, det finns inte riktigt utrymme för allt det där som är självklart på ett museum/utställningshall nu för tiden. Jag talar om shop, cafe, garderob, kassa.. ja ni förstår. En mindre tålmodig person kan ha synpunkter. Nu är jag inte den som retar sig i första taget, så det var lugnt.

Monica Ahlström driver café där nu. Riktigt gott fika helt enkelt, och Monica serverade själv kaffe och plockade disk. Imponerar. Ett litet minus då för att mycket av det som angavs på menyn var slut. Hade varit enkelt att bara sudda ut (griffeltavla) så hade förväntningarna och besvikelserna eliminerats. Hälsar en konferensordnare till vardags. :)

Och så det viktigaste kanske, som de faktiskt försökt att ordna på det sätt som fungerar när vi pratar om gamla hus. Det finns TVÅ toaletter inomhus. Inte jättebra vid publikrusning. Man har då valt att placera ett gäng uppvärmda bajamajor utanför på gatan. Helt klart en godkänd nödlösning. Men hur har man tänkt sig det hela framöver? Så roligt är det ju inte.

Sammanfattning. Gå och se! Var beredd på en fantastisk utställning och kanske lite kö någonstans.

Joråsåateh... 9/100

En influensa kom ivägen...

Ligger ohjälpligt (?) efter med spännande uppdateringar till er. Ska försöka ta tag i saken inom kort.

Hav förtröstan!