Bloggbokprat

Ikväll börjar jag lyssna på Den krympande hustrun av Andrew Kaufman. Och återkommer inom kort med lite kommentarer. Ska bli spännande att bloggbokprata, det är premiär! Tack till Enbokcirkelföralla!  :-)

Min dag

Idag fyller jag år. Helt enkelt! :-D



Från ord till handling

Ja, det gick ju inte att undvika den rubriken. Nu gäller det bara att fylla på med klokskap, kanske inte så mycket handling... :)

Halloween och Allhelgona har ju passerat nu. Jag brukar uppmärksamma båda. Det är lite mysigt att karva till en snygg pumpa den 31 oktober, och dela ut godis till de fint utklädda barnen (ja, det kommer bara sådana till mig!). Men Allhelgona är också en viktig helg för mig. En stunds lugn och samvaro med mina döda. Tycker om att åka till kyrkogården och känna värmen av alla ljus och människor som pysslar och umgås.

Värt att tänka på... ibland är målet mycket väl definierat och kanske inte så viktigt att fokusera på. Utan det är aktiviteterna på väg dit som är livet.

På mitt läsarbord ligger Berg har inga rötter, Ok International och Den krympande hustrun. Lite av varje kan man säga. Skönt att kunna välja vad som känns bäst just för tillfället. Bekantar mig med noveller just nu, har inte riktigt gjort det så mycket hittills. Ska bli spännande.

Hann med lite naturupplevelse också. Härligt klar höstluft och massor av lövspark! :-)

Från teater till ord

Ord är viktiga. På många sätt.

Jag lyssnade på Magnus Dahlström på Kulturhuset för någon vecka sedan, han pratade om sin senaste bok Sken och läste lite ur den. Han ursäktade sig lite först och menade att hans böcker var menade att läsas genom ögonen, och kanske inte gjorde sig för högläsning. Nu gjorde han det väldigt bra tycker jag, men jag förstår hans tanke. Det skrivna ordet blir speciellt när man läser det. Ögonens grind ger en extra dimension.

Magnus D ja.. vi läste hans förra bok Spådom i min bokcirkel för ett tag sedan. Det var mitt val och sällan har jag blivit så sågad. Mina kamrater var inte ett dugg förtjusta, men den gav upphov till en hel del diskussioner. Och det är ju meningen i en bra bokcirkel, så jag känner mig nöjd ändå! Jag gillade den skarpt, den har ett språk som utmanar och utforskar.

I Spådom var det tre yrkesarbetande män i samhällets tjänst som stod i centrum. En polis, en läkare och en socialarbetare. Sken, årets roman, är kanske en fortsättning på den. Här är det tre kvinnor som är centralfigurer, och precis som i den förra romanen är det yrkeslivet som får vara spelplats för det existentiella tillstånd som Dahlström beskriver så speciellt. Ja, jag tänker läsa den nya också!

Idag börjar NaNoWriMo!! Ett fullkomligt frosseri i ord! Skriv en novell på 50 000 ord under 30 dagar. En utmaning till hela världen, och hela världen deltar. Flera hundra tusen deltagare skriver under november månad och idag, den första dagen, har det redan skrivits 24 miljoner ord!!!

Berättarministeriet är en annan fantastisk verksamhet. Det är en icke-vinstdrivande stiftelse vars syfte är att inspirera barn och unga i områden med hög arbetslöshet att erövra det skrivna ordet. Att behärska det skrivna ordet är på något sätt en förutsättning för att kunna delta i samhället och en möjlighet till så många upplevelser och mycket lust.

Nya ord är också spännande tycker jag, även om jag är en konservativ språkpolis emellanåt och får utslag av grammatiska fel. Jag försöker verkligen bättra mig och öppna mitt sinne. Språket förändras, och det kan inte jag stoppa. Jag kan bara förhålla mig positivt. Och du… jag gillar faktiskt hen! :-)

Ett nytt ord som jag fick lära känna i Fuskaren som försvann är ”svepsjäl”. Ett fantastiskt ord tycker jag som beskriver en orolig själ som inte riktigt vill ta ansvar för sitt liv och sina handlingar och ofta tar tillflykt i svepskäl.

Gamla ord är också viktiga. En del förtjänar att behållas och inte dö ut. Oumkullrunkelig till exempel, ett fantastiskt ord. En del ord försvinner på grund av att vi tar in nya ord som ersätter, som brandgul - orange. Jag gillar brandgult!

Och tänk på en sak.. de viktigaste orden är de man säger av uppskattning till sina medmänniskor, och de man inte säger i stridens hetta med upprört sinne.

Från bok till teater

Jag såg Tisdagarna med Morrie på Intiman igår. Fantastisk tolkning av en fantastisk bok. Ikväll spelas den för sista gången tyvärr.

Boken handlar om författaren och dennes gamle lärare från college, Morrie. Mitch lovar sin lärare, som han blivit mycket god vän med under studietiden, att han skall besöka honom igen. Karriären tar dock överhand, 16 år senare, när han ser en intervju med Morrie, om dennes insjuknande och döende i ALS, bestämmer han sig för att infria sitt löfte. De sista mötena blir en samling samtal om det goda i livet, mellan en klok äldre man och en ung man som i karriärens jäktiga tempo behöver påminnas om det han en gång lärde sig av samma återupptäckta samtalspartner.

Pjäsen blir förstås mer komprimerad och lämnar mer åt egna tolkningar. Men fångar ändå väldigt bra bokens andemening och känsla. Den påminner om det viktiga i att faktiskt leva som man själv vill och att vårda sina nära relationer. Är du den människa du vill vara?

I morse på väg till jobbet började jag läsa på en ny bok, Berg har inga rötter . Och såg den röda tråden redan på de första sidorna… Ska bli spännande att läsa och diskutera framöver!

Men det mest fantastiska med gårdagkvällen var ändå samvaron. Jag hade samlat vänner från olika delar av mitt liv och det blev precis så bra som jag hoppats. 1+1=3! Nya möten, spännande samtal, oväntade samband. En riktigt härlig kväll full av värme och glädje helt enkelt!

Mina människor berikar mitt liv!

Från bild till bok

Från bild till bok, ja kanske. Eller så blandar jag lite. :-)

Jag har varit på retreat. Ja, inte på riktigt direkt. Men en egensnickrad. Åkte ut till Grinda Wärdshus i Stockholms skärgård för att på egen hand, ägna mig åt mig själv, lite tankeverksamhet och en och annan bok.

Det blev delad tid mellan god mat och dryck, läsande och vandring. Njut för själen alltihop. Jag hade hoppats på lite sortering och ro i sinnet också.. men det gick sådär. Man får väl helt enkelt inte allt och inte direkt när man vill ha det.

Jag hann med två böcker. Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och Fuskaren som försvann av Per Naroskin. Två så olika berättelser.

Älskar Hassen Khemiris språk. Jag ringer mina bröder är en liten bok, med ett stort uttryck som berör. Språket slingrar sig fram och närmar sig läsaren som poesi, hardcore poesi broshan! Historien innehåller en sorg som på sista sidan lägger sig i halsgropen och bränner bakom ögonlocken. Kommer att sitta på första parkett när boken blir pjäs!

Per Naroskin debuterar med Fuskaren som försvann. En välskriven och slukarvänlig roman. Svår att lägga ifrån sig, lätt att tycka om. Är man dessutom liite intresserad av terapi blir det än mer intressant. Tycker mycket om att höra Naroskin i Spanarna, och man hör honom i boken tycker jag. Bara positivt.

En sak som böckerna har gemensamt är grundämnen. Oväntat och kul!!

Nystart

Ok... Länge sedan! Dags? Funderar. Kanske? Ja. Jo. Testar.